Man kan väl lugnt säga att 2020 än så länge inte varit ett ”vanligt” år. Denna vinter har varit väldigt tung för mig motivationsmässigt. Jag har haft mer än någonsin att göra på jobbet vilket har lämnat mig lite mentalt trött efter första kvartalet. Både min och Iris träning har därför hamnat lite i skymundan och jag har fått sänka mina förväntningar på både henne och mig.
Det vi har hållit i efter årsskiftet är dressyrträning varannan vecka, men det är det enda vi gjort med någon sorts kontinuitet hittills iår. Det har varit en regelbunden motivationshöjare. Vi har såklart också tränat för Sussi ett par gånger, en ovärdelig check på hur vi ligger till och vad vi ska fortsätta jobba med.
Sista lektionen för Sussi kunde vi konstatera att Iris är kort i höger bog, vilket verkligen inte är något nytt. Jag är dock inte förvånad att hon fortfarande är det i och med att vi inte kontinuerligt har jobbat på det. Är man slarvig med träningen kan man inte förvänta sig något resultat. Det som var positivt var att det ändå släppte relativt fort och att Iris har mognat mycket mentalt under denna period.
Vintern är alltid svårast för mig när det kommer till motivationen. Jag har konstaterat att jag blir väldigt påverkad av att det i princip alltid är mörkt. Denna vinter har varit extra jobbig med tanke på att det inte varit någon vinter hos mig iår, vi har bara haft en otroligt utdragen höst. Så vintern har varit en enda lång lerperiod där vi inte ens haft någon snö som kan hjälpa med mörkret.
Min ambitionsnivå har inte varit högre än att jag är nöjd när vi faktiskt har tagit oss ut under veckorna, oavsett vad det är vi gjort. Det kunde vara allt från en skrittur på en kvart till ett faktiskt träningspass. Iris form är ju å självklart därefter. Hon är i dagsläget lite väl rund och har tyvärr tappat en del kondition. Det som gör mig glad ä att hon allt oftare ställer enligt bilden innan träningspasset, ett ben i varje hörn. Det gör mig glad och det tyder ju på att hon iallafall inte har tappat så mycket av den lugnare perioden.
I takt med att ljuset återvänt så har jag känt mig mer och mer sugen på att göra saker efter att man kommit hem från jobbet. Vändpunkten för mig är alltid när det blir sommartid. Då är det faktiskt ljust när jag kommer hem och man hinner till och med ut innan det är mörkt. Inga mer reflexer! Bara det är en frihetskänsla.
Så jag känner mig positivt inställd framåt, trots corona, inställda våraktiviteter och ett hektiskt jobb. Mot ljusare tider helt enkelt!
Uppbyggande Träning 
Kommentera