367 dagar senare

Jag kunde inte förstå?! Jag bara kände hur tårarna rann ner för kinden och hur hela min värld föll i tusen bitar. Var detta slutet?! Skulle vår gemensamma väg sluta här? Skulle allt bara ta slut? Jag kommer ihåg känslan som om det vore igår, den värker i hjärtat, den får hela kroppen att kvida... Continue Reading →

Behov och förutsättningar för vem?

Träning ger färdighet! Ett citat som alla, med stor sannolikhet har hört, och det är sant. Men tänk om färdigheten inte kommer? Tänk om det inte blir så pass mycket bättre? Kan jag då inte? Gör jag det fel eller vad? Det är då man skall analysera sin träning och ändra något. Får man inget... Continue Reading →

10 månader och jag vågar hoppas…

Det har snart gått 10 månader sedan paniken infann sig i min kropp. När jag stod inne på kliniken och såg röntgen bilden på en hov, med en kraftig hovbensrotation och måttlig sänkning. Ingen kunde förklarar varför och tid av konstant oro inleddes. Min förmåga att leva i ovisshet har tränats konstant och att leva... Continue Reading →

Att hitta nya vägar

Att hitta nya vägar och nya sätt att tänka är ett ”måste” för att ta sig vidare. Att göra samma sak igen leder sällan till att resultatet blir något annorlunda utan det gäller att ändra det man gör för att få ett annat resultat.Det kan vara små saker som det kan behövas skruvas på men... Continue Reading →

Att våga hoppas…

Resan har nu pågått i 17 veckor. En resa där känslorna har åkt berg och dalbana, mellan himmel och helvete, hopp och förtvivlan. Ett ständigt funderande och frågor som saknar svar. Nu gäller det att våga blicka framåt. Att våga tro att det skall vara möjligt. Virre har en livsglädje utan dess like. En vilja... Continue Reading →

Kan även detta gå?

Jag vaknar upp. Känner hur det snurra i mitt huvud. Har jag haft en mardröm? Var jag och Virre till veterinären igår? Jag klär på mig och drar på mig stövlarna. Gående mot stallet ser jag Megalo men ingen Virre. Jag hoppas så länge att allt bara var en dröm, en hemsk mardröm som inte... Continue Reading →

Det kan inte vara sant!

Jag känner hur paniken inombords stiger. Hjärtat slår fortare och fortare, känns som om alla hör hur mitt hjärta slår. Leder in Virre i rummet, ställer han som de önskar och sedan känns det som en evighet. En olidlig väntan, där paniken stiger och stiger. Sen ser jag bilden på avstånd. Tårarna tränger sig igenom... Continue Reading →

Är det din andra häst?

Måndag kväll och snart min och Megalos tur. Vi har värmt upp och är redo för årets första dressyrträning. Vi skrittar in på banan och det första instruktören frågar: har du med dig din andra häst idag? Hjärnan går igång på hög varv, andra häst? Men han är ju mörkbrun? Han står i hagen hemma?!... Continue Reading →

Bloggen bor hos WordPress.com.

Upp ↑