Det är sju år sen jag träffade John Ricketts första gången. Jag var fullkomligt desperat efter hjälp. Jag hade ingen som helst kontroll över min häst men åkte lik förbaskat runt på träningar och tävlingar. Nog för att min häst tog två eller tre timmar att lasta, men vad gör väl det när alla känner någon som lastar i fyra timmar, eller sex timmar, eller inte kommer iväg överhuvudtaget. Jag kom ju i alla fall iväg, nästan jämt.
Kvällen före kursen körde jag hästen till anläggningen. På så vis hade jag obegränsad tid för lastning. Man blir ju sån. Man börjar anpassa sig till problemet, istället för att lösa det. Vid det laget hade jag varit hästägare i 14 år. Jag var inte okunnig, men jag var clueless kring hur jag skulle göra för att få en bättre kommunikation med min häst. Jag hade prövat allt och konstaterat att detta var hopplöst. Ibland funderade jag på att helt kapitulera och sälja hästen, men det tog emot. Min egna uppfödning, min döda ponnys enda avkomma. Han hörde ju hemma med mig. Och helt ärligt – hur säljer man en femårig häst som ständigt skadar sig? Det går inte, men jag var helt slut av all stress det innebär att ha en häst som kändes oberäknelig och emellanåt nästan farlig.
Mitt starkaste minne av kursen med John är de första fem minutrarna. Vi gick med våra hästar inne i ridhuset. Då och då lät ett högt ljud. I ridhuset fanns (i mina ögon) fullt med “läskiga” saker och dessutom flera andra hästar. Jag gick där och bad till högre makter att inget plötsligt skulle hända. Om någon häst så mycket som pruttade ljudligt nu, så skulle jag nämligen tappa kontrollen över min häst. Redan i den här, ändå relativt skyddade miljön, fanns mängder av orosmoment och potentiella triggers för min häst. Jag kan än idag minnas stressen och oron jag hade i kroppen. Rädslan.
Kursen gjorde underverk och öppnade ögonen på mig, men det tog flera år till för mig att faktiskt förstå helheten. Att själv kunna räkna ut hur jag använder samma filosofi i nya situationer. Att börja se stressfaktorer som en “training opportunity” istället för ett problem. Det ska inte vara svårt att umgås med sin häst. Man ska inte behöva vara orolig. Det ska vara roligt, enkelt och mjukt.
Nu när jag själv är ute och möter kunders hästar, slår det mig hur många som är oroliga och stressade i samvaron med sin häst. Så himla onödigt, tänker jag ofta. Så onödigt när man kan slippa det. Jag vet ju precis hur det är, i båda sätten att umgås med sin häst. Himmel och helvete. Jag har också haft ett “monster på snöre” (som en kund med glimten i ögat kallade sin häst häromveckan), men samma häst är numera en hästägares dröm. Min dröm, i alla fall.
Så vad har det här med uppbyggande träning att göra? Jo. När jag nu åker ut för att ha träningar har jag både Johns och Sussis filosofier i åtanke. För: Om hästen inte har en gas och/eller broms blir den svår att träna. Om hästen inte lyssnar på oss när vi ber den om saker, blir den svår att träna. Om hästen har mer fokus på läktaren/löven som prasslar/vart hagkompisen är eller en skugga i ena hörnet, då blir den svår att träna. Om hästen inte är närvarande, lär vi den absolut ingenting. Om hästen är spänd och frånvarande, bygger vi heller inga muskler.
Och vad är det egentligen vi vill? Jo, att träna hästen, lära den något och/eller förbättra dess fysik. Att ge oss bästa tänkbara förutsättningar för att få ett långt och lyckligt liv tillsammans. Sitter du fast i mönster som är svåra att bryta? Ta hjälp av någon som kan ge dig nya perspektiv. Det ska vara roligt att ha häst!
Jag tänker avsluta med att citera John Ricketts, fritt översatt från en intervju jag gjorde för ett par år sen för Huliganen.se:
“Om jag bara sitter i fikarummet och berättar hur dåligt allt går och hur min häst fortsätter göra fel och inte förstår, då kanske jag borde rannsaka mig själv. Hur är jag som lärare för min häst om den aldrig lär sig någonting?”
Varmt välkommen att boka uppbyggande träning, kommunikationsträning eller något helt annat av oss på Stockholm Hästutveckling.
Uppbyggande Träning 
Kommentera