Jenny & La Ninja

Första gången jag satt på Ninja var i början av januari 2017. Det hade snöat och vi vågade inte lasta och åka till ridhus så istället red jag ut. Jag glömmer aldrig den provridningen! Jag fick stå på en pall för att nå att spänna sadelgjorden, jag hann knappt svänga över benet innan hon taktade iväg från gårdsplanen, min bästa kompis som var med och dåvarande ägaren hann knappt med och fick småspringa efter oss. Jag hade nog aldrig suttit på en häst som kunde skritta så fort. Det var svårt att rida lätt och hennes enorma trav kändes som att flyga. Det var någon slags skräckblandad förtjusning.

Andra provridningen i ridhus gick lugnare till och jag hade bestämt mig. Jag visste att om jag inte skulle köpa henne skulle jag ångra mig för resten av mitt liv. Så den 27 januari 2017 blev Ninja min. 

Jag var rädd att jag inte skulle göra henne rättvisa och på många sätt hade jag nog rätt. Om jag skulle beskriva Ninja med tre ord när jag köpte henne så är det nog: vaken, pigg och nästintill outtröttlig. Hon var mycket av allt och jag hade svårt att få henne lugn och eftergiven i ridningen och ofta också i hanteringen. Jag började direkt att träna från marken och jag önskar att jag hade backat bandet även i ridningen, börjat i skritt istället för att försöka behärska alla stora gångarter och den enorma framåtbjudningen samtidigt. Det var misstag nr 1. Ninja var inte riktigt igång när jag köpte henne och jag ville att vi båda skulle komma igång lite innan vi tog hjälp av tränare. Där tror jag att jag gjorde misstag nr 2. Misstag nr 3 var att jag inte tog min equiterapeut som fick känna igenom henne tidigare. Ninja var oliksidig. Jag trodde att det skulle släppa när vi kom igång mer. Istället blev hon oförklarligt halt efter att jag hade haft henne i några månader. Hon behandlades för hovledsinflammation hela sommaren 2017, magnetröntgades i Uppsala i oktober som visade en allvarlig ligamentskada på hovledens sidoligament på vänster framben. Jag bytte hovslagare, Ninja fick specialskor, massage, stötvågsbehandlingar, nytt foder, dyra nattbandage och täcken. Trots detta hade hon hela tiden svullna bakben och massor med mugg. Vid den här tiden fick jag höra talas om Susanne Widner och insåg en gång för alla vikten av att ha en plan, ett fungerande team, att backa bandet och bygga upp en byggsten i taget. Vi gick mängder med små korta promenader och vid återbesök hos veterinär under julen 2017 var hon ohalt och jag fick börja skritta henne uppsuttet.

Två månader senare hade hon sprungit och vrickat sig i hagen och var halt igen. Planer om att betäcka henne började ta fart och bokades in. Hon triangelmärktes och hela sommaren 2018 skjutsade jag Ninja till och från seminstationen för undersökningar, provtagningar, insemineringar och behandlingar. Hon blev aldrig dräktig. Det var då sju år sedan hon haft sitt senaste föl. Vi började nog för sent på säsongen och gjorde definitivt alla utredningar för sent. 

I slutet av sommaren 2018, lagom till dess att jag hade börjat skritta lite uppsuttet igen, halkade Ninja i hagen. Jag misstänkte direkt en senskada och det visade sig att jag skulle ha rätt. På samma ben som ligamentskadan. Vänster fram. Jag bytte helt taktik från hösten innan. Jag tog av alla skor, stoppade undan alla täcken och flyttade Ninja till en lösdrift. Inte en enda dag har hon varit svullen i benet sedan dess, hon har stått hela dagarna i lera utan att få mugg och jag tror att beslutet om lösdrift är det bästa jag någonsin tagit för hennes skull. Tyvärr har Ninja under vintern 2018/2019 haft ytterligare otur. Senskadan blev värre igen när det var halt och hon blev broddsparkad och fick kraftig lymfangit i ett bakben. Jag var nästan övertygad om att jag skulle förlora henne för såret ville inte läka först men så repade hon sig och har *pepparpeppar* inte haft några men mer av det.

Idag är det den 13 maj 2019. I ganska exakt två år har vi fightas med skador, sjukdomar, bakslag och elände. Jag har inte galopperat på min häst på över två år. Hästen som jag köpte som en läromästare till mig själv. Med facit i hand kan jag dock lova er att jag inte hade kunnat köpa mig en bättre läromästare än Ninja. Ninjas känslighet har lärt mig att andas, hennes stressade dagar har hon lärt mig att vara tålmodig, hennes tydlighet har lärt mig att våga tänka utan för ramarna, hennes vakenhet har lärt mig att vara närvarande, hennes godhet har lärt mig att våga ha förtroende och hennes kämparglöd har fått mig att ta vara på varje dag. Här om dagen tömkörde jag Ninja bettlöst i skritt med små travövergångar och lätt, lätt kontakt i tömmarna hela passet. Vi ökade och minskade tempot, gjorde stora framdelsvändningar, halter och avslutade med att hon stod lös och att jag kliade henne på ryggen medan jag stod på en pall bredvid och hängde med nästan hela min tyngd över henne. Senast i somras stressade hon upp sig bara av att jag tog fram pallen och ställde mig på den.

Ibland blir det långt ifrån hur man tänkt det, men med lite tålamod, eftertänksamhet och ett öppet sinne blir det ofta så väldigt bra ändå! På köpet har i alla fall jag fått min allra bästa vän.