Det är bara ett par år sedan jag för första gången började leka med tanken om att ha ett eget team. Inte ska väl vi, tänkte jag. Ett team kändes som något för elitryttare, enbart elitryttare. Och vi var ju så långt från elitryttare som man någonsin kunde tänka sig.
Huliganen hade just kommit hem från sin sista hältutredning och var redo att börja om från noll. Inte ska väl vi ha ett team, tänkte jag. Men det var ju precis just det vi behövde.
Det började som en tankevurpa om självbild och jantelag. Fortsatte med en dos av mod. Vi valde omsorgsfullt ut de viktigaste personerna i Huliganens liv. Tog ett djupt andetag och berättade för var och en att vi ville ha dom i vårt team.
Genom åren har personer både kommit och gått i teamet. Kärnan är dock densamma. Teamet gör mig trygg. Jag vet precis i vilken riktning jag vänder mig när jag behöver råd eller inspiration. Får mig att känna det som om det finns ett skyddsnät i en värld som annars är ganska individualistisk.
I Huliganens team finns ett par olika veterinärer med olika specialistområden, en equiterapeut, en hovslagare, tre medryttare och ett par noggrant utvalda tränare. Där finns också stallkamrater.
Såhär: Om jag är omgiven av människor som tror på mig och vad jag kan, kommer jag utvecklas och bli en bättre person än om jag är omgiven av människor som vill sätta mig på plats. Jag vet för jag har stått i båda typen av stall. Uppbyggande och nedbrytande. Jag gick 16 år som hästägare i tron om att jag inte kunde någonting. Att jag och min häst inte skulle någonstans. Det finns så mycket jantelag i hästvärlden. En absurd inställning om att det är bättre att ha haft häst länge, vara konservativ och främmande för nya rön än att vara färsk men kunskapstörstig och ifrågasättande. Och att vilken häst du har begränsar dig i vad du kan uppnå. Det är stört ju. Vilka man pratar med i stallgången, och hur de får en att känna sig, kan göra skillnaden på om man vågar tro och satsa på sin egen väg eller inte. Tänk på det.
Mina medryttare är livsviktiga för mig, som ensamstående, heltidsjobbande småbarnsförälder. En sak som man bör komma ihåg om man har medryttare är det här:
Om medryttaren inte är intresserad av ditt noggrant planerade träningsschema utan bara vill rida lite på måfå och åka hem, då kommer det bli himla svårt för dig att nå ditt mål. I alla fall om den medryttaren har något annat schemalagt än dagar för återhämtning. Jag kan slita häcken av mig på mina dagar, men om min medryttare bryter ner det jag bygger upp, t ex genom att rida mer i det bekväma, starka varvet, då kommer jag ändå ingenstans. Det vet jag. Och det vet mina medryttare också.
Hur ser ditt team ut? Vem får vara med och vem bör lämnas utanför? Vem tillför energi, inspiration och kunskap till din vardag med hästen? Ta vara på det!
Till vardags hittar du oss på Huliganen.se
Uppbyggande Träning 
Kommentera