När sagan inte slutar lyckligt

För så är det ju, det slutar inte alltid bra. När jag ser tillbaka på året som gått känner jag mestadels sorg, man kan väl säga att det varit ett jobbigt år. Iris är dock ett ljus i mörkret.

Innan jag köpte Iris hade jag en annan häst, en lusitanohingst som hette Julius. Han var en häst med stor integritet, explosiv och känslig.

Första gången jag träffade Julius var den 19 augusti 2017. Han stod då hos sin uppfödare i Habo utanför Jönköping. Han var 3 år gammal och hade inte gjort så mycket i livet, vilket var precis vad jag letade efter. Att han var vacker som en dag gjorde ju inte saken sämre, så den 29 september blev Julius Uppsalabo. Han stod då på en lösdrift lite norr om Uppsala tillsammans med 3 valacker. Både Julius och jag trivdes bra där och Anna som hade lösdriften var toppen.

Hösten ägnades åt att lära känna varandra. Det blev mestadels promenader som allteftersom hösten blev vinter innehöll alltmer utrustning såsom sadel och träns. Jag ägnade även stor del av hösten till att dagligen borsta bort lerinpackningen Julius så omsorgsfullt fixat. Jag tror inte ni förstår hur mkt lera det handlar om. Jag har aldrig mött en häst som älskar lera lika mycket som Julius gjorde, det kunde vara torrt i hela hagen men han lyckades ändå vara täckt av lera från topp till tå. Varje dag. Det var såpass illa att man ibland inte på håll kunde urskilja vem av hästarna i hagen som var Julius och det ska tilläggas att övriga hästar var mörkbruna och svarta…

Under julen åkte jag hem till mina föräldrar i Arvika och Julius fick då en välförtjänt vila. Vi hade då kamperat ihop i 3 månader, vilket var den bästa tiden vi hade ihop. Efter det väntade en jobbig vår.

En dag i början av januari var Julius halt på höger fram. Han markerade i trav på både böjt och rakt spår. Han var inte öm och jag kände ingen värme så han fick vila ett par veckor och bara gå i hagen. Hältan blev bättre men han var fortfarande inte bra så jag bokade in en tid på klinik. Det blev första besöket av många under våren.

Han undersöktes, röntgades och ultraljudades. Initiala diagnosen var överben på båda frambenen, varav det på höger ben var aktivt, samt en inflammation i karpalleden/framknäet höger fram. Man känner sig lite dum som hästägare att man kunnat missa överbenen, det var uppenbart när veterinären pekade ut det… Det var dock lika på båda frambenen, vilket förmodligen är anledningen till att jag missade det. Julius blev behandlad för inflammationen samt ordinerad 2 veckors boxvila med dagliga promenader innan återbesök. Hjälp tänkte jag, skulle Julius som stod på lösdrift och var allmänt övertaggad på livet stå på box i 2 hela veckor utan att ha möjlighet att göra av med energi? Jag trodde aldrig det skulle gå, än mindre att jag skulle kunna ta lugna promenader varje dag, men ibland blir man positivt överraskad. Han var en stjärna och tog det hela bra, han älskade att rulla sig när vi var ute och gick och jag försökte aktivera honom så gott det gick i boxen. 2 veckor kändes dock som väldigt lång tid just då, men med facit i hand var de där 2 veckorna en fis i rymden jämfört med månaderna som väntade.

På återbesöket var han så gott som helt bra, vilket var fantastiskt! Han skulle stå på box några dagar till för säkerhets skull och jag skulle öka till 2 promenader per dag. Så vi gick både morgon och kväll dagarna som följde. Dagen innan han skulle släppas ut till resten av gänget så kollade jag honom på lina. Han var halt höger fram, mycket haltare än han varit innan. Helvete tänkte jag och ringde tillbaka till kliniken där vi fick en ny tid redan dagen efter. Väl tillbaka så gjorde vi en ny röntgen och den visade en griffelbensfraktur på höger fram. Inflammationen var också tillbaka.

Griffelbensfraktur är ingen dålig diagnos egentligen och Julius fraktur såg helt ok ut och kunde läka utan operation. Men det innebar ytterligare 6 veckors boxvila med dagliga promenader för en hingst som nu var inne på sitt 4:e levnadsår. Promenaderna gick periodvis bra och periodvis dåligt, han hade bra dagar och dagar när han höll på att krypa ur skinnet. Vi tog oss i alla fall igenom de 6 veckorna till återbesöket. Nya röntgenbilder togs och frakturen var läkt, inflammationen var dock kvar. Karpalleden/framknäet behandlades igen och vi blev ordinerade ytterligare 4 veckors boxvila innan nästa återbesök.

48383164_551717075255633_7216652420107993088_n.jpg

Vi promenerade på i 4 veckor till, det gick ungefär som de tidigare veckorna, ibland bra ibland sämre. Efter dessa 4 veckor var han fortfarande halt. Vi kunde bedöva bort hältan men hittade egentligen ingen anledning till den. För att komma vidare beslutade vi att Julius skulle genomgå en nålartroskopi, de behövde helt enkelt gå in och titta i leden om de kunde se någon orsak till hältan och inflammationen. Sagt och gjort, operation bokades in och Julius tillbringade en heldag på kliniken. De hittade inget konstigt i leden mer än att det var inflammerad, men inget som kunde ge en förklaring till smärtan eller inflammationen. Leden spolades och han behandlades ytterligare en gång och det var hem till mer boxvila och promenader.

Det var många dagar jag bara satt med honom i hagen och läste en bok eller byggde sjukhagar så att han skulle få äta gräs. Han saknade umgänget med de andra hästarna, även om de oftast höll honom sällskap över staketet.

Efter ytterligare några veckors boxvila åkte vi tillbaka till kliniken där det konstaterades att han fortfarande var halt.

”Kraftig reaktion vid böjning av karpus, 2-3 grader.
 Bedövning karpus hö släcker helt böjreaktionen och initialhälta.
 Inga behandlingar idag. Prognos avvaktande, ge ev. mer tid. Lugn i hage.”

Lugn i hage, det som var svårast att följa. Vi hade då provat det mesta: box dygnet runt, sjukhage, lite större hage, vi byggde labyrinter i hagen, längre promenader, kortare promenader, inga promenader i olika kombinationer, allt för att Julius skulle hålla sig så lugn och still som möjligt så att han skulle läka. Men det funkade inte, hur vi än gjorde så drog han upp skadan innan det hunnit läka tillräckligt och ju fler gånger den gick upp desto sämre blev prognosen.

Den slutgiltiga diagnosen var ligamentskada i karpus, förmodligen har han dragit upp denna samtidigt som han drog på sig griffelbensfrakturen. Jag önskar att jag visste vad han hade gjort som resulterade i dessa skador, men det vet jag inte och jag avskyr att inte veta.

48428002_1245027452304468_876793010560434176_n.jpg

Som hästägare är det ens ansvar att göra det som är bäst för sin häst, men hur vet man när det är dags att ta farväl? Var går gränsen för ett drägligt liv? Den absolut jobbigaste tiden var efter de två sista besöken på kliniken, när jag första gången började tänka tanken att det kanske inte kommer gå bra, att avlivning kanske var ett alternativ. Att ta beslutet att Julius inte skulle finnas mer. Att ge upp. Jag grät nästan konstant i en vecka innan beslutet var fattat.

I slutändan vet jag att det var rätt beslut. Han hade ont och han var inte glad, det syntes i hans ögon och under den månad det tog från att beslutet var fattat till han var borta så blev han inte bättre. Han förändrades under de 8 månaderna på box, vilket inte är konstigt alls egentligen. Jag valde bultning och jag är nöjd över det beslutet, det gick fort och han var borta direkt. Även om det såklart var jobbigt så måste jag säga att det var mycket jobbigare veckorna innan när man bara gick och väntade. Veta att man bara har ett begränsat antal dagar kvar med någon som man umgåtts med så gott som dagligen i nästan ett år. Att han inte skulle finnas där längre.

Man lär sig att leva med sorgen, man får hitta de bra sakerna i vardagen igen och gå vidare. Hitta något annat som gör att det är roligt igen, vilket var vad jag fann i Iris. Jag köpte Iris redan en månad efter att Julius var borta. Det var inte planerat och jag letade väl egentligen inte efter en ny vän så snabbt inpå, men ibland blir det inte riktigt som man tänkt sig. Ibland säger det bara klick och jag är glad att jag köpte henne. Tack vare Iris kan jag fokusera framåt istället och även om jag tänker på Julius nästan varje dag så kommer året sluta så mycket bättre än det började. Och 2019 hoppas jag kommer att bli ännu bättre.

48426641_311360723052516_8724621188694802432_n

En reaktion till “När sagan inte slutar lyckligt

Lägg till

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Bloggen bor hos WordPress.com.

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: