En augustikväll 2017 levererade sambon en åsikt lite sådär som bara han kan. ”Pensionera Monzan från tävlingsbanorna och stick och köp dig en till häst”.
Det orsakade såklart ett visst kaos i hjärnkontoret! När kaoset ordnat upp sig en aning visste jag vad jag ville ha.
En onsdagkväll, närmare bestämt den 30 augusti, fick jag för mig att googla annonser på en fikarast. Plötsligt fångade en brun häst min uppmärksamhet. Jag läste annonsen men scrollade sedan vidare, bara för att en kort stund senare inse att jag tittade på den igen.
En brun häst rätt upp och ner står i en hage. Det låter så fånigt, men han kändes så rätt! 💞
Dagen efter var en torsdag och jag åkte iväg för att se om hästen ifråga kändes lika rätt i verkligheten. På fredagen gjorde jag samma resa igen och med mig hem i lastbilen stod min nya vän. Eddie!
Att köpa häst på det här viset är väl inget jag egentligen rekommenderar, men det är väldigt typiskt mig.
Så nu hade jag alltså en oslipad diamant eller nåt. En 3-årig valack som inte gjort så mycket i sitt liv. Mest ingenting faktiskt. Och som om vi ska vara ärliga inte stämde in på mina kriterier för vad jag skulle köpa mer än att han var en häst. Jo, att han var valack stämde förvisso oxå in 😊.
Eddie kom alltså hem till gården den 1 september 2017. Han parkerades i en box bredvid Monzan.
Monzan kollade in nykomlingen och konstaterade att han var en ”valp” och så var det bra med det. Inget att hetsa upp sig över.
På lördagsmorgonen ifrågasatte Monzan dock om jag hade alla indianer i kanoten när jag bara sådär utan att fråga honom placerade nykomlingen i samma hage.
Till saken hör ju att Monzan tillbringat större delen av sitt liv ensam i hagen just för att han brukar se till att sällskapet lämnar hagen relativt omgående.
Här känns det lite fånigt igen, men magkänslan sa att det skulle funka. Och visst gjorde det! Till största del berodde det på att Eddie var så ung, men hela hans sätt passar ihop med Monzan. De är lite av samma skrot och korn. Jag tänker inte påstå att de blev bästa vänner över en natt, men funkar ihop det gör dom!
Och ja, Monzan ser ut som en ponny bredvid Eddie. Det tog ett bra tag innan jag vande mig vid storleken 🙄. Det var då han började växa….
Men åter till historien.
På måndagen kom min veterinär ut för att besiktiga och Eddie fick en OK-stämpel i rumpan. Jag drog i smyg en liten suck av lättnad.
På den vägen är det och jag har inte ångrat mig en sekund. Hur året sen blev i stora drag vet ni ju sedan föregående inlägg.
Nu är det inte mycket kvar innan vi kliver in i 2019. Målet för året är att få ordning på kroppen i den stora kostymen. För mycket kropp är det. Av den ”lilla” Eddie som kom hem är det inte mycket kvar. Den större varianten av Eddie har mycket att jobba med.
Så häng med! 😁
Uppbyggande Träning 
Kommentera