“Din häst har opererats för en griffelbensfraktur” står det i journalen från en måndag i början av september. Det här med att veta vad hästen gör tre-fyra timmar om dygnet och hoppas på att hon tar kloka beslut övrig tid. Ibland blir det bara inte som man tänkt sig. Ella hamnade i en sådan ojdåhoppsan i försomras. En av följderna, en blödning i ett förstärkningsband, började läka enligt plan, medan en annan av följderna hade egna idéer som inte alls matchade vad veterinären och jag tyckte utifrån initial röntgen. I mitten av augusti hade ett överben på griffelbenet på utsidan av vänster fram utvecklats till en griffelbensfraktur, som i sin tur orsakade en svullnad på gaffelbandet. Vid det klinikbesöket, det tredje efter skadetillfället, konstaterade veterinären om Ella att “hon kan inte bli bra utan operation, men hon KAN bli bra med operation.”
Under skadeperioden, innan operationsbeskedet, hade jag flyttat Ella till Ingelsta, “hem till” Anne-Lie, Grodan och Eddie som ni känner härifrån bloggen. Ridhustillgång under rehaben var huvudsyftet med flytten och helt klart, det ÄR lättare för mig att hålla motivationen uppe för ett ibland till synes oändligt skrittarbete när jag har möjligheten att hålla till innanför väggar och tak när höstrusket och vintermörkret sätter in.
De första veckorna efter operationen var det strikt boxvila som gällde, innan vi fick börja skritta korta turer. Från början var det frågan om några få minuter, som vi sedan fick öka på allt eftersom. Det blev inledningsvis mest från marken och en del uppsuttet – och redan från början smög vi in det uppbyggande arbetet. En del dagar var motionen lugn och harmonisk, andra dagar med känslan av att försöka få ett upprört kärnkraftverk att samarbeta med sig självt. Det här med att hästar behöver utsättas för två stimulin för att reagera. De dagarna när hästen i sig själv ÄR det ena stimulit behövs det inte mer än att det finns löv på lövträd för att det ska bli vimsigt och då är det upp till mig att fundera ut vad och hur som ska göras för att saker ska funka.
Ellan har inte förstått poängen med att stå still i en sjukhage och då ordinationen var “box eller sjukhage av boxstorlek” i 8 veckor blev det mycket tid inne i stallet för henne under hösten. Efter några veckor fick hon börja gå ut några timmar om dagen i en sjukruta byggd inne i hennes vanliga hage. Med mycket mat att äta under tiden i hagen så funkade det OK, även om hon som bonus blev att personifiera uttrycket “rund är också en form”. 😉 När vi hade haft återbesöket 8 veckor efter operationen fick hon gå ut i sin vanliga hage. Lycka!
Med möjligheten att rasta av hjärnan och kroppen i hagen blev rehaben allt smidigare att genomföra. På den tid vi tidigare hann gå 20 vändor i våran backe blev det nu 24, för att ta ett exempel på vad som händer när hästen och dess energi rör sig framåt båda två, istället för att minst en av dem kör ett eget slumpvis firande av internationella popcorndagen. I det uppsuttna märks också en stor skillnad från vecka till vecka, dels redan under boxvilan men framförallt när Ella gick ut i hage igen.
De senaste tre månaderna har grunden i rehaben varit en veckoplan med samma fem pass varje vecka, men där vi ökat intensiteten i passen allt eftersom. Tre av passen är uppsuttna och två är med mig på marken. En dag är alltid vilodag och en är lite av en bonusdag – ibland helvila, ibland delar jag upp ett av de fem passen på två dagar för att det passar bättre att göra just så den veckan. På Lucia, sex veckor efter att boxvilan var över, travade Ella u.a på både raka och böjda spår och veterinären häpnade över hur fin hon var i kroppen och vilken styrka hon visade på i traven. Vi fick klartecken att börja smyga in traven i rehaben och nu, ytterligare 8 veckor senare, innehåller de uppsuttna passen, utöver skrittarbetet, ungefär 15 minuter trav.
För ett par dagar sedan tog vi de första uppsuttna galoppsprången på 7 månader och på dagens återbesök fick vi klartecken att trappa upp intensiteten i passen ytterligare. Återigen mycket beröm för hur fint Ella tar för sig i de olika gångarterna. Kul!! Således dags att uppdatera planeringen. Jag kommer t.ex. att börja använda mig av WE-hinder i skrittarbetet samtidigt som jag säkerställer att styrkan och koordinationen fortsätter få sitt. Traven ska ökas på och galoppen smygas in allt eftersom. Kring midsommar är det dags för nästa återbesök, om allt flyter på enligt plan, och då är tanken att vi ska vara uppe i “ungefär vanliga ridpass” sett till intensitet och övningar.
I stallet jobbar jag med allehanda stärkande övningar och massage och framförallt tänker – och pratar – jag och Anne-Lie ikapp kring våra hästar. Den ena har hört eller läst eller tänkt något och delger den andra, vi gör ett gäng antaganden, ställer upp Ella och Grodan på varsin uppställningsplats och tittar och känner och tänker några vändor till. Ofta leder de tillfällena till en liten justering av något, eller till att utforma och prova någon ny övning, och så låter vi det gå lite tid innan vi tittar igen, utvärderar och analyserar. Så guld värt att ha en brainmate att resonera med!
Jag har ett huvudmål, vad jag och Ella gör år 2025, och jag vet vad som krävs utbildningsmässigt och sett till fysik hos både mig och Ella för att vi ska ta oss dit. Eftersom skadeperioden och rehaben blev ett rejält avbräck i planeringen, så har jag gjort om handlingsplanen för de kommande två åren helt – men målet är detsamma! Vi kommer bara att få uppleva och göra andra saker på väg dit
För att arbeta med min egen del av utvecklingen medan jag och Ella bygger upp henne, så lektionsrider jag sedan i augusti på Rotbrunnas härliga lusitanos 1-2 dagar/vecka. Redan innan Ellas skada klev jag också in som extraryttare hos en av mina klubbkompisar i distansritten, där jag när tid och möjlighet finns hakar på i allt från ridhus-trimmande till uteritter och även ut på tävlingsbanorna, både som medhjälpare och som ryttare.
Allt detta sammantaget gör att jag är vid gott mod och varje dag ser fram emot att arbeta min häst. Detta oavsett om det handlar om att promenera en timme, att jobba med halter, att öka på tiden trav ett par minuter eller något annat. Konstaterandet i augusti var ju att Ella KAN bli bra med operation och varje pass där vi gör rätt saker nu, för oss närmare där vi kommer att vara om ett par år.
Uppbyggande Träning 
Kommentera