367 dagar senare

Jag kunde inte förstå?! Jag bara kände hur tårarna rann ner för kinden och hur hela min värld föll i tusen bitar. Var detta slutet?! Skulle vår gemensamma väg sluta här? Skulle allt bara ta slut? Jag kommer ihåg känslan som om det vore igår, den värker i hjärtat, den får hela kroppen att kvida av sorg. Men nu, 367 dagar senare, börjar en strimma av hopp lysa starkare och bredare. Vägen framåt känns inte lika smal och bräcklig utan mer stabil och möjlig!

Den 23 februari år 2021 fick Virre diagnosen fång. En lång och oviss resa påbörjades och jag kan ärligt säga att ibland var jag inte helt övertygad om att resan skulle få ett lyckligt slut. Resan påbörjades med månader på box och medicinering av smärtan. Ständig oro och ångest fanns konstanta närvarade. Var detta etiskt rätt? Tänk om det inte skulle gå? Frågorna var många och svaren så få.

I slutet av maj fick Virre komma ut i sjukhage. Äntligen! En sakta återgång tillbaks till det ”normala” började. Den 23 december fick Virre komma ut till sin kompis Megalo och glädjen gick nästan att ta på. Lyckan jag kände var lika stark som sorgen! Att se sin häst få ströva med sin bästa vän. Se dem äta ur samma hötapp och bara vara nöjd i varandras sällskap, kändes ovärdeligt.

Återgången till det ”normala” hästlivet har inte varit helt smärtfritt utan Virres extrema sulömhet har påvisat sig en gång. Det visar sig genom att Virre upplevs lite ”ömfotad” och en tydlig digital puls som följd. Tack och lov har det bara varit sulömhet. Denna sulömhet kommer förhoppningsvis att försvinna med tiden men det finns en risk att han får leva med det resten av sitt liv. Hur det blir får tiden utvisa. Förutom lyckan att Virre får vara häst på riktigt, att gå i hagen och ströva med en vän, så har vi även tagit vår första promenad. Efter 367 dagar så fick Virre äntligen lämna stallområdet och gå på en promenad. Virre var så lycklig och nöjd! Hela han utstrålade glädje!

Första promenaden på 367 dagar.

Nu väntar några månader med promenader och sedan är tanken att vi skall börja tömköra igen och kanske i slutet av sommaren kunna återuppta ridningen. Om det kommer att gå vet jag inte men det känns mer möjligt nu än vad det gjorde för 365 dagar sedan. Virre kommer att få visa mig vägen och förhoppningen är att han igen skall visa mig att INGENTING ÄR OMÖJLIGT.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Bloggen bor hos WordPress.com.

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: