Hur allt började

Hej det är jag som är mamma till systrarna Hartmann. Här berättar jag lite om hur allt började.

Tjejerna har ridit i hela sitt liv och jag får ibland frågan om hur jag gjort för att väcka deras intresse och behålla det. När tjejerna var små hade vi två shetlandsponnyer som vi var mycket ute i skogen med, hade picknick och egentligen var det ingen speciell ridning utan bara mys, men vi har alltid pratat mycket häst. Varför blev hästen rädd för det och varför gör den så. Under hela deras uppväxt har det varit viktigt för mig att de skulle förstå hästen och visa dem respekt. För mig spelar det ingen roll vilken sorts häst vi har ponny eller elit. Det som är viktigast är att ta hand om dem utifrån deras personlighet och behov. Vi har egentligen aldrig pushat tjejerna att rida men eftersom både jag och min man har haft häst i många år så fanns ju hästarna i familjen. Men vi har varit noga med att om man ska ha egen häst så måste man ta hand om den och ju mer tjejerna red desto mer ville de lära sig, så vi beslutade att de skulle börja på ridskola när Clara var 6 år och Alicia 8 år. Men efter 11 lektioner med 9 olika intruktörer gav vi upp. Vi sålde shetlandsponnyerna och skaffade en B och C-ponny som tjejerna lärde sig att rida på i alla gångarter. I början hade jag lektioner för dem men desto duktigare de blev så tyckte jag att de behövde utbildade intruktörer. Det är också en sak som varit viktig för mig, att de har folk runt omkring sig som vet vad de gör och som de litar på och ser upp till.

Själva tävlandet för Clara kom igång när vi köpte en ponny som hette Doris, en c-ponny med eld under hovarna. Clara och Doris var som gjorda för varandra, båda gillade fart och de blev ofta placerade när vi var på hopptävling. Alicia däremot var mer försiktig och ramlade av sin ponny och blev riktigt rädd, det tog ett bra tag innan hon kom över det. Vi sålde hennes ponny och köpte en lugnare D-ponny som vi kallade Jolly. Jolly var en gentleman och Alicia fick tillbaka sitt självförtroende. Hon hann starta honom i en LC och vart så glad att hon fick 60% i första starten. Tyvärr hade Jolly spatt som blev värre och värre så vi sålde honom som skogsmulle. Nu ville båda tjejerna träna och tävla mer. Eftersom bägge tjejerna var långa började vi leta häst till dem. Det tog oss ett halvår att hitta Sonja och Zigge.

När vi kommit så här långt hade vi också fått kontakt med Sussi Widner och jag har fått så många aha upplevelser genom åren vi känt henne. Vi hade samma mål och det gick också hand i hand med resten av träningen av hästarna vilket är viktigt. Jag fick också många (ja just ja det här vet ju jag) när tjejerna tränade för Sussi, vi glömmer ofta bort att Sussi är utbildad ridinstruktör också (Strömsholm) förruom att hon specialicerat sig på den uppbyggande träningen.

Hur fick vi dem då att bli så intresserade av ridningen och fortsätta? Ja jag vet faktiskt inte riktigt, men ska man hålla på med hästar måste man själv vilja annars blir allt halvdant. Det är ett intresse som kräver mycket av en person i tid,uthållighet,pengar och mycket jäklar annamma för att orka med alla tidiga mornar, motgångar och ibland också sorg när hästarna är sjuka. Hela familjen håller på med hästar och när tjejerna ville satsa och tävla bestämde vi oss för att vi skulle göra allt för att stötta dem.

Nu har väl kanske inte det här så mycket med den uppbyggande träningen att göra tänker kanske vissa, men jag tycker nog att det har det. Om man lär sig från början hur hästen fungerar och att rida rätt kommer vi att få mycket hållbarare hästar framöver. Och det är väl det vi alla strävar efter glada, friska och hållbara hästar.