10 månader och jag vågar hoppas…

Det har snart gått 10 månader sedan paniken infann sig i min kropp. När jag stod inne på kliniken och såg röntgen bilden på en hov, med en kraftig hovbensrotation och måttlig sänkning. Ingen kunde förklarar varför och tid av konstant oro inleddes. Min förmåga att leva i ovisshet har tränats konstant och att leva i nuet har blivit en överlevnads strategi. Att se saker ur ett kort perspektiv och finna ro i det. Det har varit några tuffa månader och än är det inte över men jag vågar tro och hoppas lite mer, att ingenting är omöjligt.

Den 23 februari blev Virre diagnostiserad med fång. En sjukdom som jag aldrig trodde jag skulle behöva handskas med men ack så fel jag hade. Varför Virre drabbades av fång är det ingen som vet och den okunskapen ”måste” jag lära mig leva med. Jag har vänt och vridit på ”varför frågan” så många gånger men har nu accepterat att jag aldrig kommer få ett svar. Att jag saknar svaret på ”varför frågan” gör det inte lättare att planera för Virre eftersom jag inte vet vad det är vi skall ”undvika”. Men även det får jag acceptera, jag vet inte vad jag skall undvika, jag vet dock att jag inte skall göra som jag gjorde sist.

Läget för Virre just nu ser mycket positivt ut. Han går idag i en större ”rasthage”. Han har skor på alla fyra. Heltäckande sula på båda fram. De senaste två månaderna har han inte uppvisat någon puls eller värme i sin höger fram. Hans hov ser mycket bra ut och har ingen avvikande form. Virre har tack vare rörelsen i hagen fått tillbaka lite muskler och ser inte lika ”utmärglad ut”. Han är blank och fin i pälsen fast han för stunden ser ut som en lite isbjörn. Det enda som är bekymmersamt är att Virre uppvisar sulömhet när hovslagaren använder visiteringen på hoven. Det är något som jag för stunden får acceptera och hoppas att tiden löser det. Det som är positivt är att jag visar ingen smärta till vardags.

Planen nu är att Virre inom kort förhoppningsvis skall få gå i hagen med sin kompis Megalo igen. Att få gå på större yta och bygga lite mer muskler och på sikt även få börja gå lite promenader. Jag vet att Virre suktar efter att få åka transport och jag hoppas att även det skall komma inom snar framtid. Hur lång vår framtid blir är oviss men utifrån nuläget ser det bra ut. Jag hoppas och tror att det skall gå vägen!

Nu önskar jag, Megalo och Virre er alla en god jul och gott nytt år! Kom ihåg, ingenting är omöjligt!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Bloggen bor hos WordPress.com.

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: