Det kan inte vara sant!

Jag känner hur paniken inombords stiger. Hjärtat slår fortare och fortare, känns som om alla hör hur mitt hjärta slår. Leder in Virre i rummet, ställer han som de önskar och sedan känns det som en evighet. En olidlig väntan, där paniken stiger och stiger. Sen ser jag bilden på avstånd. Tårarna tränger sig igenom och rinner ner för kinden. Den kan inte vara sant!

En alldeles vanlig fredag, 19 februari för att vara mer exakt, lider mot sitt slut. Jag byter om och går ut i stallet. Det har varit en intensiv arbetsdag med både rektorsutbildning och ordinarie arbetsuppgifter, inte allt har gått som önskat men vad gör det när stallet väntar. Kliver in i stallet, ser Virre komma emot mig och jag ser direkt, något stämmer ej. Något är fel. Jag ber honom röra sig lite i hagen men kan inte se något tydligt. Han tar ett lite kortare steg med höger fram men i övrigt skrittar och travar han som han brukar. Ingen panik, ingen panik, ingen panik Therese! Tänker jag för mig själv. Det behöver inte vara artrosen som spökar, även han kan ju leka lite och på så vis sträcka sig eller liknande. Inge andra tecken på att något skulle vara fel. Ingen panik, andas!

Fredag eftermiddag är Virre enbart kort i höger fram, likaså lördag men söndag ses en tydlig beslastningshälta höger fram, främst vid tvär vändning till höger. Rakt fram inget mer än en korthet i steget. Fortfarande inga andra tecken. Ingen svullnad, ingen ökad värme eller liknande. Med en klump i magen lägger jag mig i sängen. Svårt att sova. Imorgon skall jag ringa min veterinär och boka tid. Jag tänker igenom de senaste dagarna om och om igen. Försöker hitta ett mönster. Har jag missat något? Har det blivit för mycket träning? Tisdagens sussiträning gick ju superbra!? Eller?? Jo, det gjorde den, bästa galoppjobbet någonsin. Blev det för mycket? Tankarna snurra och det tog tid att somna.

Vaknar med samma klump i magen som jag somnade med. När klockan slår 08:01 ringer jag direkt till min veterinär. Jag har haft samma veterinär till Virre sedan han blev utdömd, så veterinären kan både mig och hästen. Berättar de symtom jag har sett och vi får en tid, torsdag förmiddag. Känns lång men veterinären trodde inte det var något akut utan med stor sannolikhet en vrickning eller så med tanken på årstiden. Vi diskuterade även artrosen men det var inget som veterinären oroade sig nämnvärt för. Veterinären resonerade lite som jag hade gjort under helgen, Virre kan ju ha gjort sig något i hagen han också.

Efter samtalet infinner sig ett litet lugn men det försvinner unde dagen. Tänk om det är en hovböld? Eftersom han är belastningshalt så skulle det kunna vara det? Virre är ju inte svullen i sitt ben i huvudtaget och det behöver han ju inte bli om det är böld. Han har heller ingen feber. Hmm, är det en böld bör jag be min hovslagare titta på honom. Efter ett tags tänkande på det bestämmer jag mig för att ringa till kliniken där jag skor Virre och ser om jag kan få en akut tid.

Kvällen går och jag blir mer och mer bekymrad. Min älskade lilla häst, vad är det som är fel??? För att lugna mig själv ringer jag till närmaste TEAM medlem, Sussi Widner. Bollar mina tankar med henne. Visar henne hur Virre står. Han står med en hov i varje hörn, belastar jämnt och fint vad vi kan se och upplevs inte spänd. Efter samtalet känns det lite bättre men jag har fortfarande en klump i magen som påminner mig att någon är fel, något stämmer inte med Virre.

Tisdag morgon ringer jag till kliniken där jag skor. Får en akuttid. När jag bokar tiden så instämmer veterinären jag talar med på min tanke om hobböld. Inte ovanligt att det kommer nu med årstiden och de kan också komma ca 3 veckor efter ordinarie skoning. Det var exakt tre veckor sedan jag skodde Virre. Åker hem från jobbet, lastar Virre. Han är halt men inget mer. Kliver som vanligt glatt på transporten och ser nöjd ut. Jag kör extra sakta för jag tänker att det måste vara jobbigt att ha en hov/ben som det finns smärta i.

Väl framme. Känner hur paniken kommer igen. Måtte det inte vara något med artrosen, låt det vara en hovböld, det kan jag hantera. Leder in honom på kliniken och vi får vänta en stund. Förutom att jag hade tur att min hovslagare hade tid så är även min veterinär på klinken så hon skall titta på Virre också. Min veterinär kommer. Ber mig ta ut Virre och leda honom till hältutredningsgången. Där ber hon mig skritt med Virre en vända. Vi gör halt. Hon tittar på hans ben och hov. Konstaterar snabbt att hältan sitter lågt. Tar fram visiteringstången, men inge reaktion. Jag känner hur hjärtat börjar slå snabbare och snabbare. Det börjar bli varmt, riktigt varmt.

Veterinären ber hovslagaren undersöka hoven vidare. Jag ser hur hovslagaren lyfter hoven med en liten försiktighet. Han tar sin visitertång. Inget i den yttre delen på hovkapseln men där, där strax vid hovbenet, där kom en kraftig reaktion. Jag läser av min hovslagare att det var inte en önskad reaktion. Han sätter ner hoven. Tittar på mig och säger, det här skall vi röntga. PANIK!! Håll dig lugn! Tänk inte det värsta! Vänta och låt bilden tala. När jag leder in Virre till rummet märker jag att hältan har ökat. Jag försöker hålla mig lugn när vi kommer in i rummet men jag känner att jag helst bara skulle vilja skrika. Skrika av rädsla för vad vi kan komma att se.

Virre står snällt stilla medans det tas en röntgenbild. Jag gör allt för att hålla paniken inombords. Jag hör hur mitt hjärta slår, hur svetten i pannan börjar komma och hur händerna börjar att skaka. Vill inte se bilden men jag tittar dit och på håll ser jag det som jag inte vill se. NEJ!!! NEJ!!! Det kan inte vara sant!!! VARFÖR??? Min veterinär kommer emot mig. Mina tårar rinner ner för min kind, kan inte stoppa dem mer nu. Hon säger att hon har tittat på bilden och frågar om jag vill se? Jag har sett på håll, blir mitt svar. Det ser inte bra ut sa veterinären. Jag svarade bara att jag ser det. Virre har en måttlig till kraftig hovbensrotation samt lindrig hovbenssänkning, han har fång!! Jag fattar ingenting??!! Hur är det möjligt?? Min veterinär förklarar att jag ej skall stirr mig blind på röntgen bilden för den ser inte bra ut, det viktigaste nu är hur Virre mår och kommer att svara på behandlingen.

Jag hör vad min veterinär säger men jag kan inte riktigt ta in det. Min kropp vill bara lägga sig ner och grina. Smärtan i mitt bröst är obeskrivlig och tårarna finns inget stopp på. Jag leder ut Virre och min hovslagare tar av den andra framskon och ”fång-verkar” honom. Jag står bara och tittar och önskar att jag kunde få vakna upp snart. Vakna upp ur denna mardröm och bara få gå ut i stallet och pussa på Virre. Men jag vaknar inte, detta är sant. Virre har FÅNG.

Jag kör transporten så när jag kan. Leder ut Virre som är betydligt mer smärt påverkad nu än när vi kom. Han ser lite bekymrad ut men går som vanligt snällt in i transporten. Jag sätter mig framför ratten, startar bilen. Tårarna rinner ner för min kind och jag tänker för mig själv, vad gör jag nu?? Känns som en evighet att köra hem. Väl hemma lastar jag ur Virre. Ställer honom på gånge och gör iordning en redig spånbädd. Virre ser förvirrad ut när jag ställer in honom i boxen. Varför skall jag stå här, tror jag han tänker? Varför kan jag inte gå ut till min kompis? Jag önskar att jag kunde förklara men jag tror att han förstår. Han måste stå där för sitt eget bästa, frågan är bara hur länge och kommer det att gå???

Jag lämnar stallet. Virre tittar efter mig och Megalo står utanför hans box. Inget känns bra. Vad gör jag nu? Vad beror detta på? En miljon frågor i huvudet kommer och en miljon OM. Skall detta vara slutet? Skall jag och Virre inte få komma längre än hit? Vi har ju redan gjort det omöjliga, kan vi göra det igen? Vi måste göra det omöjliga igen!! Det måste bara gå!! Vi bara måste klara denna period i vårt liv också!!! Jag kan inte tänka mig att det skall få sluta så här!!! Jag tänker på det min veterinär sa, tänkt inte på bilden, utgå från hur din häst mår. Det är Virre som avgör hur detta kommer att gå. Där och då bestämmer jag att så länge Virre har livsgnistan så kommer jag aldrig att ge upp på honom. Vi har kommit så lång och så länge Virre vill så kommer jag att göra allt för honom. Inget skall vara omöjligt!!

Fortsättning följer…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Bloggen bor hos WordPress.com.

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: