Vi dansade vals och quick-step. Vi var ett och vi förstod varann. Jag tänkte och Sangria läste av mina tankar. Telepati mellan människa och djur. Så kändes det sista ridpasset i höstas, innan jag tog magkänslan på allvar och åkte in till kliniken.
Målet för året var att börja tävla, men som för alla detta året blev inte planerna som man hade tänkt sig.
Vi tränade dock på som planerat och för första gången under de syv åren som gått sedan jag hämtade lilla loppan som ettåring, kändes det som att vi var redo att ta klivet ut på tävlingsbanorna. Att vi, genom ett systematiskt arbete under alla dessa år hadde byggt upp och utbildad oss till att ha nånting att göra ute bland alla andra fina och välutbildade dressyrhästar. Sangria kändes stark och relativt liksidig. Konditionen har aldrig varit något jag behövd fokusera på med henne. Den ligger där rätt naturligt. När andra flåsar och är genomblöta, kan hon lika gärna se ut som om hon stått stilla i hagen. Styrka och koordination är däremot moment vi ständigt får jobba med och träna på olika sätt. Vi har gått i skog och mark, tränat för tränare, varierat underlaget och hon har fått vila regelbundet i perioder genom åren. I mina ögon handlar det att träna en unghäst, med det uppbyggande systemet i grunden, i stor grad om att inte ta några genvägar. Utan att ta den tiden det tar att bygga hästen utifrån de förutsätningar den har. Sangria är vuxen nu och grunden är lagt.
Med målet i sikte och hjälp till hands, blev jag på en dressyrträning precis innan sommaren plötsligt osäker.Sangria jobbade på och jag kunde se för mig hur vi,efter sommaren skulle ut och starta vår första riktiga tävling. Det var en varm dag och vi var snart klara med passet, då hon surade till ordentligt. Öronen platt bakåt och kospark med bakbenet i stället för att fatta galopp som jag bad henne om. Hon gjorde några flera protester, men vi avslutade med en fin fattning utan krångel. Veckorna flöt på, men jag kände hur det som först bara var en liten orokänsla växte i magen i takt med att samma protester återkom vid de samma tilfällen i träningarna. Det var som oftast i höger varv och alltid i galoppen. Lilla loppan har alltid varit positivt innställd tillarbete och det att lära sig nya saker. Hon är dock ett sto med stor S och väldigt kommunikativ. Man måste förtjäna hennes förtroende. Hon och jag har en förståelse för varann som jag aldrig tidigare har fått uppleva med någon annan häst. Känslan av att vi kan läsa varann som en öppen bok är oslagbar. Men i somras blev jag osäker. Ville hon inte längre? Var hon intetaggat på den sortens ridning jag ville bedriva? Har hon inte den samma ambitionen som jag?
Efter sommaren åkte jag i väg på träning for Rodrigo Matos, en världsomresande tränare från Portugal, med oroväckande frågor i bakhuvudet. Men min lilla skimmel dansade fram denna dagen. Rodrigo gav oss enkla direktioner som traff oss eksakt där de skulle och alla problem var som bortblåsta. Sangria klev på i alla gångarter och galoppen var rytmisk och utan protester.
.«Denna hästen är det inget fel på», sa jag efteråt. Samtidigt hade oroen i magen redan växt till en skavande klump som inte släppte taget och jag kände hur jag var tvungen att riva av plåstret innan vi fortsatte våran träning.
Nu har det gått fyra månader, två rundor med kortisonsprutor och tuppkam, vila och återhämtning. Magkänslan stämde tyvärr och min lilla häst, med sitt förtroende i mig, hade försökt berätta för mig att det var något fel. Med fasit i hand skulle jag ha lyssnat på henne från första början. I stället började jag tvivla på om vi egentligen var så öppna med varann och om hennes vilja att träna hadde ändrats. Nu kan jag bara hoppas att alla dessa år med målinriktad arbete, med att bygga koordination och styrka, har gett henne det hon behöverför att komma tillbaka igen till dit vi var innan sommaren. Med nya förhoppningar, lägger jag en ny plan för rehabilitering och igångsätting, med nya delmål framåt. Det första delmålet nu blir att Sangria är helt frisk och i gång igen i slutet av mars så vi kan få vara med när Sussie kommer tillbaka till oss i Arvika. Så hoppas jag att målet om att komma ut på tävlingsbanorna kan kvarstå, med förlängdvänttid. Den som väntar…
Uppbyggande Träning 
Kommentera