I skiftet september-oktober landade en fröken i min familj. Hon kallas Ella, det 12-åriga SWB-stoet som får hela min kropp att le. Det är just det, hur bra kroppen trivs med hennes rörelsemönster, som jag framförallt fastnat för med henne i ridningen. I kombination med hennes trevliga psyke och lite egna humor så känns det som att vi kommer att ha det riktigt kul ihop.
Den första tiden som ekipage har ägnats åt att inventera startläge, leta och hitta knappar och se vad som händer från en vecka till en annan. Fotografera och dokumentera, resonera och fundera. Utifrån det så börjar delmålen och planen utifrån dem att ta form. Ett långsiktigt mål fanns redan när jag läste hästannonser – och det målet kvarstår: att år 2025 rida medelsvår klass i Working Equitation.
I målarbetet för den uppbyggande träningen har vi identifierat var det behöver stretchas och var det behöver stärkas och lagt en plan för vilka koordinationsövningar jag ska fokusera på den första tiden. Även styrkepassen har fått en plan. Med några veckors mellanrum tar jag hjälp med ett uppbyggande pass på töm och en tanke är att Ella är den häst med vilken jag själv på sikt ska lära mig att tömköra. Konditionsträningen flyter på – Ella trivs ute i naturen och att ridas ut ensam i pannlampans sken ingår i vad hon tycker är helt normalt.
Planen jag gör utifrån allt detta har några nya parametrar att ta hänsyn till.
Dels det faktum att jag sedan i somras har valt bort att stå uppstallad med ridhus. Innanför väggar och tak rider vi nu endast när jag är iväg och tränar. Jag behöver helt enkelt ha en parallell plan, med kvalitativa pass jag kan lägga in när yttre förutsättningar, som väglag, omöjliggör det jag har tänkt. Ella må tycka att såväl mörker som blåst som regn är helt OK att ridas i, men en del aktiviteter är ju inte lämpliga dagar när det är ett par minusgrader och alla grusytor är stenhårda. Då är till exempel trumfkortet ”100 halter i enhörningsgymmet” (naturbanan) väldigt praktiskt att kunna ta till, liksom att skritta med fokus på rakriktning i den långa allén upp till stallet. Sedan får pass med fler gångarter ske dagar när grusvägar och ridbana är mjukare, även om det då innebär att det regnar både uppifrån, nerifrån och från sidan.
Dels påverkar pandemin vi lever i såklart även planeringen för mig och Ella. Vissa aktiviteter blir inställda eller bortvalda, andra går att genomföra som vanligt och ytterligare några går att ställa om istället för att ställa in. Att träna digitalt har jag gjort av och till i ett par års tid och att boka om en uppsutten träning till ett coachsamtal över telefon är också en möjlighet jag använder mig av när så behövs.
När jag läser igenom det jag har skrivit så känns det väldigt inrutat och uppstyrt. Om det känns så även i praktiken? Nej, det känns som en otrolig frihet att få sätta en plan utifrån mina mål och utifrån den jobba på att utveckla de områden som kan hjälpa oss att nå de målen. Det finns en tanke med varje pass och det, att allt har ett syfte, gör också att alla pass motiverar och blir roliga på sitt sätt. Så även en uteritt i decemberregn,då jag vet vad den skapar förutsättningar för framöver.
Anna Wiik
Uppbyggande Träning 
Kommentera