Om att ta ett spännande beslut

Och rätt vad det är, tar jag ett spännande beslut.

I 4,5 år har vi stått på en superfin lösdrift i Kungsängen, orten där jag också är bosatt. Jag har haft fem minuters körning hemifrån till stallet. Vi har haft en stabil flock och stallkompisar som känts som riktiga vänner. Otrolig natur och oändliga ridvägar. Men inte längre någon inspiration.

De tränare jag tränat för tidigare, de är inte kvar på anläggningen. Mina stallkompisar är fantastiska men har andra mål än jag. Och anläggningens träningsmöjligheter är inga möjligheter för mig, de är bara frustration. Ridhuset är bokat när man förväntat sig kunna träna, eller så är det 10-12 ekipage där samtidigt. Det finns inget utrymme att lägga fram bomövningar och när ridbanan till slut tinar, är den så tung att jag väljer bort den av hänsyn till min häst. Det finns inget utrymme kvar här för oss. Vi som vill annat än de flesta andra.

En dag får en vän till mig får syn på att det finns en stallplats ledig i ett stall där jag varit på tävling förra året. Ett stall som jag verkligen tyckte var fint. Så jag ställer mig i kö. Lite på kul typ. Men min vän tar aldrig hem sin tilltänkta häst och jag blir erbjuden platsen i hennes ställe. Och plötsligt blir allt väldigt konkret.

Jag gör plus- och minuslistor. På anläggningen finns ett ridhus som enligt stallchefen mycket sällan används av fler än ett eller två ekipage i taget. Där finns också en ridbana med fint underlag. Det finns till och med WE-hinder, med tjur och allt. Stallet är bara ett par år gammalt, med vacker inredning och stora, ljusa boxar.

På minussidan: Att rida ut är inte så spännande här och hagarna är något helt annat än de hektar av lösdrift Huliganen gått på tidigare. Jag som är en stor förespråkare av just lösdrift. Och det tar 20 minuter att köra. I rusningstrafik tar det ännu mer.

Jag behöver ta ett snabbt beslut, för månadsskiftet är nära. Jag slits mellan att stanna med mitt familjära, trygga stall där jag känner mig som hemma, men där min utveckling står still. Eller att flytta till något nytt, som kanske inte alls blir lika bra, men som erbjuder en tydligare möjlighet att utvecklas.

Jag velar in i det sista. Pratar med flera vänner om det. Dividerar med mina medryttare. De flesta avråder mig från att flytta eftersom jag trivs så bra och avståndet blir längre. Men hur jag än vänder och vrider på det kommer jag till samma slutsats – om jag inte flyttar kommer vi ha svårt att fortsätta utvecklas. Och om vi inte fortsätter utvecklas kommer jag inte längre trivas. Och inspirationen kommer fortsätta utebli.

Så jag hoppar ut för stupet och säger upp min plats på lösdriften. Vi flyttar.

Kanske är det vädret och den nykomna våren. Kanske är det slump. Men inspirationen kommer tillbaka. Först smygande, sedan som en injektion rakt in i blodet när jag rider mitt första pass i ridhuset. Där är bara jag. Jag lägger fram ett par bommar. Jag lägger fram en övning nästan bara för att jag kan. För att jag får plats. För att vi hittat en plats att fortsätta utvecklas tillsammans på.

vQXDVH3g[3156].jpeg

Tack Lennartsnäs för alla fina år. Tack Lennartsnäs för att ha varit exakt vad vi behövde för att utvecklas för 4 år sedan. Nu behöver vi något annat och jag ser fram emot vad framtiden har att erbjuda i Upplands-Väsby!

Till vardags hittar du oss på Huliganen.se

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Bloggen bor hos WordPress.com.

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: