26 år tillsammans

Så är 2019 äntligen här, det betyder att jag blir 40 år i år och Chamir 30, med andra ord har vi hängt ihop nu i 26 år. Detta firar Chamir med att tappa en tand förra veckan, den har varit lös i ett par år, så det var dock ganska väntat. När människor, som inte kan hästar, fråga hur gammal en häst kan bli (efter jag har sagt att Chamir är 30 år) brukar jag helt enkelt säga: vi får väl se..

Ja, tänk…26 år tillsammans…(så här långt), det trodde nog varken Chamir eller jag själv när hon som 4-åring och jag som 14-åring skulle komma överens om hur vi skulle bli ett team. Nu 26 år senare så är vi mer som ett gammalt par, hon hjälper hon mig att fostra min dotter, även om jag nog tycker att hon mest skämmer bort henne……. och så låter hon mig numera tro att det är jag som bestämmer…

Det är så mycket som jag skulle vilja berätta om min fantastiska lilla dam men det kommer nog fler tillfällen, jag tänkte faktiskt snabbspola fram bandet ca 20 år, 20 år från den där mörka regniga höstdagen i Småland när vi hämtade hem henne som 4-åring, till en minst lika mörk kväll i ett ridhus mitt i ingenstans utanför Västerås och hur den uppbyggande träningen och Sussi Widner blev en självklar del av vår vardag.
Men jag måste börja från början, Chamir var 23 år och två veckor innan midsommar så blev hon kraftigt halt, jag tyckte det var konstigt, under de dryga 20 åren som jag hade haft henne var hovböld det enda som gjorde henne halt. Då vi har tillbringat större delen av vårt liv i ett stenigt Småland, så var ju detta med att rida på stenigt underlag mer regel än undantag…tror dock att det är detta som har gjort att hon har så bra koll på sina ben….en vän till mig kallar henne till och med bergsgeten eftersom hon inte har problem att ridas i alla gångarter på en lite mer knölig Västerås äng…..men vad jag vill ha sagt är att hon hade med andra ord hållit sig hel större delen av vår tid ihop, så jag var faktiskt inte så bekymrad, tänkte att det var nog övergående.

Men av en händelse så var en massör i stallet för att besöka en annan häst så jag lät henne kolla Chamir samtidigt. Massören tyckte jag skulle ringa veterinären, det var något fel på hennes bog, sagt och gjort, jag ringde veterinären och där gick startskottet för den värsta sommaren……Chamir fick börja med Metacam….inget hände, lika halt, en kur till men inget hände denna gång heller…nu började jag oroa mig på riktigt. Veterinären konstaterade till slut ”jag tycker du ska prova lite alternativa metoder i sommar, om hon inte är bättre till hösten så tycker jag att vi ska ta bort henne”….
Den sommaren….tror inte jag har gråtit så mycket….jag grät varje dag i bilen hem från stallet…grät för jag inte ville se min vän ha ont…grät för jag kände mig maktlös…..grät för jag ifrågasatte mig själv som djurägare…var jag verkligen en bra djurägare nu?? Höll jag henne i liv enbart för mig?? Vore det bättre att ta bort henne??

galopp.PNG

Jag började åka till equiterapeut en dag i veckan…jaaa ni läst rätt…en gång i veckan (tur att hon älskar att åka hästtransport), detta fortsatte jag med i över ett år…..när hösten kom var hon faktiskt bättre, inte bra…men bättre men det kändes som vi inte kom någon vart. Då föreslog Minna (hon som bloggade om sin fina Morganhingst i december) att jag skulle komma o titta på en Sussi-träning som inspiration. Varför då? Svarade jag deppigt, jag kan ändå inte rida….. nää svarade Minna, men du kan tömköra…. Tömköra?!?!?! Jag!?!? Tömkörning för mig var när man tränade hästen för att bli inkörd (pappa hade haft körhäst).

Men jag satt mig i bilen i alla fall och började köra…..grusvägen blev mindre och mindre, vilket kanske var tur, för det var omöjligt att kunna vända bilen, jag hann tänka att jag måste ha kört fel…när ett ridhus plötsligt dök upp från ingenstans mitt i ingenting. Nöjd över att jag hade hittat dit så klev jag då in i ridhuset och vad jag klev in i var värme, glädje, hejarop och massor, massor av positiv energi i dess renaste form…..precis vad jag behövde. Jag satt på läktaren och småfrös men var ändå varm i själen och kom på mig själv, att jag kände mig glad….i bilen hem hade jag bestämt mig, klart Chamir och jag ska åka hit! Sagt och gjort…två veckor senare så hade jag stuvat in häst och lånad tömkörningsgjord (tack Minna) i transporten.

tc3b6m.jpg

Det måste ha varit en sorgsen syn som mötte Sussi den där mörka kvällen i ridhuset, ledsen människa och ledsen häst (antagligen mest för hon kände att människan var ledsen). Sned och vind var hästen också…och en människa på släptåg som försökte göra det Sussi bad om utan att trassla in både sig själv och häst i tömmarna…. Vi fick bara göra allt i skritt den där gången…. vilket jag var lite tacksam över. Efter lektionen var det en rosig matte och glad häst som körde hem den där kvällen och jag visste att detta inte var sista gången vi åkte på träning för Sussi.

Så vad är skillnaden från då och nu, ca 7 år senare? Jo att allt jag gör med Chamir är uppbyggande träning, allt från tömkörning (har en egen tömkörningsgjord nu) till skogsturer eller rena Sussi-övningar. Vi älskar förövrigt tömkörning nu för tiden, och jaa jag har fått ordning på tömmarna, vi tömkörde till och med samma dag som min dotter bestämde sig för att komma till världen.

Våra veckor är väldigt strukturerade, Chamir har sällan mer än en vilodag i veckan och då brukar den innefattas av att min 4-åring rider henne. Vi gillar fortfarande mest att träna på någon äng, då gärna mycket övergångar i alla dess former…. paddock och ridhus tycker vi är kul om det innefattar bommar och ”Sussi-övningar”. Den uppbyggande träningen är så enkelt och självklar när en väl tänker på det och jobbar efter det, men ibland är det enkla det svåra…..

hopp.PNG

Så jaa, vi kom tillbaka, vi hopptränade faktiskt fram tills hon var 27 år. Men vi tränade ihärdigt under många år…tex bara skrittövningar under en lång tid och det tog över två år innan vi fick en vänstergalopp att tala om…
Mitt mål för 2019 är mest att underhålla, för jag är övertygad om att Chamir har undvikit skador tack vare den uppbyggande träningen. Jag kan berätta om i alla fall tre incidenter, de senaste åren, som inte är lämpade för äldre hästar men som hon klarade sig ifrån utan en skråma, jag vill tro att det är pga att hon har varit i så pass bra form tack vare vår uppbyggande träning.

Så mitt ord på vägen är, våga använda era ”gamla” hästar, men anpassa ridningen, den uppbyggande träningen passar utmärkt till dessa hästar, Chamir är ett levande exempel på detta!

Så tillbaka till frågan ”hur gammal kan en häst bli”..? Tack vare den uppbyggande träningen och en smula tur….så får vi helt enkelt se…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Bloggen bor hos WordPress.com.

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: