Elefanten i rummet

Ja, det är nog jag det.

Skämt åsido, jag tycker det är intressant hur jag kan vara så noga med Iris träning men så försumbar med min egen. För så är det ju, vi ryttare behöver också ha en god fysik för att kunna rida bra. Jag vet att det är så och jag mår bra av att röra mycket på mig men ändå är min egen träning det första jag prioriterar bort när jag har mycket att göra eller är trött, när det egentligen borde vara tvärtom.

Varför är det så kan man ju fråga sig. Sista året skulle jag gissa på att det är en kombination av sena kvällar och dåligt med energi. Jag har börjat ett nytt uppdrag på jobbet och pendlar numer till och från Stockholm varje dag, vilket gör att jag är hemma sent. Allt som hänt med Julius har också påverkat och gjort mig trött mentalt och lämnat mig med ganska låga energidepåer. Jag kan dock inte bara skylla på det då jag även innan allt som hände förra året försummade träningen. Så vad beror det på? Lathet? Bristande självdisciplin? Jag kan ärligt säga att jag har inget bra svar på det.

Det är ju ganska idiotiskt egentligen, jag skulle ju orka mer och vara mycket piggare om jag tog mig tid att träna, om det så bara är en halvtimme några gånger i veckan. Det skulle förmodligen räcka. Startsträckan till att faktiskt ta sig ut efter att man kommit hem från jobbet och tagit hand om Iris kan dock liknas vid att bestiga ett berg.

Träningen är för mig svårt att etablera som en vana, att jag når den punkten att jag känner ett sug och ett behov av att träna. Det har jag lyckats med förr men det krävs några månader av ren viljestyrka och självdisciplin för att ta sig dit. Den där självdisciplinen kan vara rätt flyktig ibland…

Jag tycker egentligen om att träna. Kanske inte i det ögonblicket då man springer upp för sista backen och tror man inte kommer att överleva ett steg till, men efteråt är det hur skönt som helst. Trött i kroppen men pigg i skallen och man somnar gôtt på kvällen.

Det är synd att en så god vana kan vara så skör, i alla fall för mig. Svår att etablera och lätt att bryta, låter verkligen som ett vinnande koncept. För mig räcker det med ett kort uppehåll för att jag ska vara tvungen att börja om på noll. Förra gången var det en långdragen och envis förkylning som hängde i en månad för att jag skulle stå vid foten av det där berget igen. Det är motigt. Jag beundrar verkligen dem som håller i träningen och gör det regelbundet, som får en kick av det och tycker det är kul. Där är inte jag än kan vi ju konstatera. Frågan är om jag någonsin kommer komma dit? Om man är sådan som person eller inte? Kan man lära sig det?

Det är ju inte det att jag inte rör på mig, jag rider ett par dagar i veckan och övriga dagar går jag med Iris på töm över stock och sten i skogen. Mycket uppför och nedför och det är inga korta turer vi går heller. Det räcker dock inte, jag behöver mer riktad träning. Jag behöver få upp mer flås och köra lite styrketräning. Och yoga, jag älskar yoga!

För min skull och framför allt för Iris skull så behöver jag komma igång ordentligt med träningen igen, om det så bara är en halvtimme några gånger i veckan. Nu när Iris träningsschema är klart för våren får jag väl helt enkelt göra ett till mig själv också, som funkar med hennes. Det uppbyggande tränings-tänket bör väl funka även på mig? Å andra sidan är det inte planeringen som är problemet, det är genomförandet. Att faktiskt ta mig ur soffan när jag landat där efter jobb, pendling och stall. Det får helt enkelt bli så att det som står i kalendern är lag, eller så får jag kasta ut soffan. Och jag måste sätta upp rimliga mål, vara lite schysst mor mig själv i början och trappa upp det stegvis.

Tränar ni regelbundet utöver ridningen?