En lång bergodalbana

Historien om Monzan är så lång att den aldrig kommer att berättas från början till slut. Men vi kan ta den i delar 😊

Det första folk brukar säga, framför allt om de ser honom ”in action ” är; ”vad stor han är”!!!

De kunde inte ha mer fel, för Monzan är en liten skit på endast 160cm över havet. Men han upplevs som stor. Jag har själv tyckt det, men det var innan Eddie flyttade in 😁.

📷 Stefan Borg

Monzan är en häst som tar plats. Han har ett enormt ego och starka åsikter. Det tog lång tid innan vi spelade på samma planhalva.

Numera efter mer än 13 år tillsammans känner vi varandra rätt bra. Med Monzan känner jag mig alltid trygg och han är min bästa vän.

Han har attityd och en stark vilja, men också ett ❤ av guld.

Har du honom med dig ger han allt – ända in i kaklet.

Vi har gjort så mycket tillsammans och livet med Monzan är en ständig bergodalbana. För trots alla positiva egenskaper så har han kroppen emot sig. Han har en dålig exteriör och är väldigt skör. Dålig combo!

Han har ganska mycket skadehistorik i bagaget. Förmodligen är det lättare att säga vad han inte gjort.

Som travhäst hade han hårdheten i huvudet och rätt inställning, men kroppen stökade till det. Därav hade han en ganska kort karriär på travbanorna.

Men att dra en vagn och springa ”fort” är skoj än i dag.

Det går även bra att dra andra typer av vagnar 👍😁

Sportkörning är som fälttävlan fast med vagn kan man säga. Tre moment ingår; dressyr, precision och maraton. Precision och maraton tyckte Monzan var lattjo. Dressyren kunde önskvärt köras långsammare enligt ett dressyrprotokoll. Och när vi körde långsammare åkte vi ut för hälta. Men närmare sanningen var att Monzan inte hade balans och styrka att springa så sakta. En träningssak… men vi lät bli. Så fortsättningsvis körde vi bara hemma för skojs skull.

Istället provade vi våra vingar på distansbanorna. På de korta distanserna upp till 80km.

Hela tiden med en avvägning hur mycket träning kroppen klarade av. Och vi red aldrig för att vinna, bara för att genomföra godkända ritter.

Monzan är såklart också het som en spis. Han har en enorm vilja och älskar att springa. Det är en av svårigheterna att få honom att ta det lugnt. Att spara på krutet så att säga.

I augusti 2017 gjorde vi vår sista tävling. Det var då vi plötsligt gick omkull efter 73 ridna kilometrar. Det var det som gjorde beslutet att pensionera Monzan ganska enkelt.

Men efter det här har Monzan haft det tufft. Dessutom börjar han bli till åren och med hans historik är han rätt sliten.

Nyligen var vi till mälarkliniken för att checka av hur det står till med gubben. Den ofrivilliga vilan pga att jag gick sönder var inte direkt toppen för honom. Han kändes lite knackig så det var läge att kollas upp.

Nu har vi behandlat en kota samt har minst tre månader kvar med enbart skrittmotion innan vi ska göra ett ultraljud igen.

För Monzan finns ingen plan 2019. Det är ingen idé. Han bryter den ständigt. Så vi är planlösa och gillar läget. Allt är bonus 😊

Vi får prova oss fram till ett lagom upplägg när det är dax. Under tiden skrittar vi vidare!