Motivation- en mix av tro, hopp och kärlek

 

Motgång föder framgång sägs det men hur mycket motgång kan det vara värt innan framgång? Hur skall man orka fortsätta när allt känns helt nattsvart och det ända man önskar är att det ska vara enkelt? Att orka fortsätta och hitta motivation när det är som jobbigast är inte lätt, men det går. I vissa fall måste det bara gå. Om inte måste man ge upp och ge upp innebär slutet för allt det man kämpat för. Att våga tro på sin magkänsla, att våga hoppas att någon gång vänder det, att våga ge sitt hjärta och själ för villkorslös kärlek, det gör att man inte ger upp och tänker ”ingenting är omöjligt”.

 

Jag kommer ihåg det som igår. Den där måndag kväll, den 26 september 2014. Paniken i kroppen, kaoset i huvudet, känslor som åkte berg och dalbana och tårar som aldrig slutade att rinna. Där och då krävdes ett beslut av mig. Inget hade blivit som det var tänkt och nu krävdes ett beslut som antingen skulle ge eller ta liv. Känslan av att ha den makten i sin händer och veta att det jag beslutar nu kommer inte att bara påverka här och nu, utan hela framtid. Det var ett beslut som även skulle påverka mig, skulle jag orka leva med ovissheten om det skulle hålla? Att hela tiden balanserar på slak lina och vetskapen att den kan brista och då är det bara att ge upp. Men tänk om det skulle gå? Tänk om det skulle gå och träna JV Witorio så att han åtminstone skulle få vara en promenad häst? Inte kan jag väl låte honom vandra vidare till de evigt gröna ängarna efter bara fyra år vid livet bara för att han inte går att träna? Han har ju sådan livsglädje! Tänk om det skulle vara möjligt? Tänk om jag skulle orka? Att leva med ”tanken om” det skulle ha skapat ännu mer kaos och ännu mer känslor. Den kvällen, där och då bestämde jag att jag vågar inte leka med ”tanken om”, jag måste få veta. Jag måste orka, kan inte ge upp.

Jag kunde faktiskt aldrig tro att jag skulle behöva stå inför ett likartat beslut som jag tvingades göra med JV Witorio. Att behöva avgöra om någon skall fortsätta sitt liv. Tack vare alla motgångar jag och JV Witorio vänt till framgångar visste jag att inget var omöjligt men ändå kändes det så fel. JV Witorio har artros och det gör att jag vet vad vi har att förhålla oss till. När det gäller Megalo gav veterinären upp och sa att de inte visste vad felet var. Han skulle inte kunna användas till det jag hade tänkt, han kunde få vandra vidare. När veterinären gav upp kände jag hur mitt hjärta exploderade och paniken rusade i kroppen. Hur kunde det vara möjligt??!! Igen??!! Vad har jag gjort för fel??? Veterinären såg min panik och gjorde sitt bästa i att förklara att de fel han hade var inget som berodde på något jag hade gjort. Han vara bara inte hållbar, en del hästar är inte gjorda att använda. Jag förstod att veterinären ville väl med sina ord men det gjorde så ont. Hur kunde man misslyckas två gånger, vad hade jag gjort för fel??!! Inget enligt veterinären men allt enligt mig, min Megalo, min älskade häst , var även han obrukbar. Känslan av misslyckande var total.

När veterinären informerade mig om att de inte kunde hjälpa mig med Megalos rörelsestörning gick världen under och jag kände att all tid jag lagt ner var helt borta. Vi hade inte kommit långt, men alla mina drömmar gick i kras. Han skulle ju vara min tävlingskompis inte JV Witorios rehabvän. Jag vill inte ha två hästar som det inte gick att träna fullt ut. Så snart den tanke hade slagit mig, fick jag en hemsk känsla inombords. Vad är det jag känner och tänker?! Megalo har inte valt detta, det är inte hans fel att hans kropp inte funkar som den ska. Vi hade gjort en gemensam resa även om målet inte blev det vi hade tänkt oss. Vi hade levt sida vid sida i åtta år, han har blivit klassvinnare på alla utställningar han deltagit och han hade skänkt mig så mycket glädje. Hur kunde jag tänka tanken att allt vi gjort var bortkastat. Skammen var total. Tack vare allt vi gjort, all tid vi lagt på uppbyggande träning, hade jag en häst som det gick att rida på i skog och mark, han var vacker som en tavla och det viktigast av allt han skänkte mig själslig ro. Kunde jag bygga JV Witorio, måste det gå att bygga Megalo, vi måste fortsätta att kämpa. Inget är omöjligt. Även denna motgång måste gå att vända till framgång. 

”Inget är omöjligt” är ett ordspråk som är en grundbult i mitt sätt att se på utveckling och träning. JV Witorios förutsättningar är som sagt extremt dåliga och all förändring i hans träning sker med stor försiktighet och eftertänksamhet. Allt får ta längre tid och vi stannar länge på samma nivå av träningen för att försäkra oss om att hans kropp klarar påfrestningen. Alla yttre omständigheter tas i beaktan. Denna försiktighet kan upplevas som ”överkurs” men det är mitt system att alltid kunna backa bandet, om det skulle visa sig att ”linan” brister och att vår gräns är nådd. Då kan vi alltid backa bandet och vila i att vi gjort vårt yttersta och stanna där. Än så länge har vi inte nått vår gräns så under år 2019 kommer vi fortsätta att träna och utvecklas utifrån våra förutsättningar och se vart vi kommer.

Motgången hos en veterinär gav framgång hos en anna med Megalo. Vår envishet gav resultat.  Vi fick ett svar på hans rörelsestörning men det var ett svar med vissa restriktioner. Hans muskelskada kommer aldrig att bli helt återställd med tanken på att en trasig muskel aldrig kan återfå sin fulla elasticitet igen. Vilket gör att hans rörelsestörning kommer att finnas för alltid, men den kommer inte att hindra honom. Han har även något som kallas ”High heal syndrom” på vänster fram som påverkar hans rörelsestörning. Det innebär att han oftast står under sig med vänster fram vilket gör att hans bogblad roterar i ”felläge” dagligen. Detta är inget man kan ”laga” utan det är hans natur. Det man kan göra är att vid träning göra särskilda övningar samt att fodra så mycket som möjligt i boghöjd. Megalos förutsättningar är inte de bästa men efter år av sökande vet jag ivarje fall vad jag har att förhålla mig till. År 2019 kommer att börja med att jobba bort hans rörelsestörning igen, den kom tillbaks under slutet av år 2018. Om vi kan göra det själv eller om det blir en resa till veterinären igen får tiden utvisa. Oavsett vad, så kommer vi under år 2019 att jobba vidare utifrån de förutsättningar vi får. Nya motgångar får vi använda som kraft för att skapa ny motivation.

 

 

 

 

 

Så mycket känslor, så många ”Tänk om”, så många timmar att försöka analyser vad som gått fel??!! Hur kan det vara möjligt att få två hästar som inte går att bruka enligt veterinärerna? Den ena med artros och den andra med något som ingen vet. Varför? Den frågan har jag ställt mig så många gånger men aldrig hitta något svar. Vad finns det för mening med allt detta? Har ingen aning! Efter att ha lagt ett antal timmar på samma fråga har jag insett att det är en fråga jag inte kommer att få svar på. Det jag dock vet är att alla våra motgångar är en del av kraften i min motivation att fortsätta. Att vända all negativ energi till något positivt, att fortsätta göra det omöjliga är min motivation.

Jag, JV Witorio och Megalo kommer att fortsätta vår resa tillsammans. Vi kommer att stötta på fler motgångar som måste övervinnas. Året 2019 kommer bjuda på motgång och framgång. Hur långt vi kommer att komma under året är det ingen som vet. Vi kommer att fortsätta låta tro, hopp och kärlek vara en del av vår väg till hållbarhet och ständigt påminna oss om att inget är omöjligt.

 

 

 

Fortsätta följa vår resa, i motgång och framgång, här eller på jvwitorio.wordpress.com