Om Huliganen

 

Förutsättningarna var inte bra från början. Huliganen kom till med hjärtat, inte med hjärnan. I själva verket var det en slump att jag ens blivit en hästtjej, med två föräldrar om var allt annat än hästintresserade. Föräldrar som gav vika för min storasysters tjat om en egen häst, och köpte henne ett 1-årigt connemarasto istället för den läromästare hon borde ha fått.

Nåväl. De visste inte bättre. Min storasyster tröttnade nästan omedelbart och stoet lånades ut på foder i väntan på att både hon och jag skulle växa till oss. Vi möttes igen när jag fyllde 10. Då hade hon hunnit bli 8 och vi inledde en kärlekshistoria som var starkare än allt annat jag mött så långt i livet. Som jag älskade denna ponny. Vi gjorde allt tillsammans. Hon var som en blandning mellan en lekkamrat och en extra förälder. Bestämd och tjurskallig, men också orädd, omhändertagande och snäll. Så otroligt snäll. Snäll och ständigt skadad. Diffusa hältor, dåliga hovar, konstig benställning, dåliga luftvägar, spatt och slutligen fång. Fången blev det som vid 19 års ålder tog henne ifrån mig. Vi som borde haft många fler år tillsammans.

19736_305818643905_5894947_n

Det fina i kråksången var fölet hon lämnade efter sig. Fölet som vi bestämde oss att avla fram helt och endast på grund av den kärlek jag hade till mitt sto. Hade jag, som 17-åring, suttit på den kunskap jag har idag, hade jag bättre förstått riskerna med att avla på mitt sto. För hur värdefull hon än var för mig, var hon egentligen sämsta tänkbara avelsmaterial.

Men ett föl blev det.  Vi valde en morganhingst till far, för mitt sto hade naturligtvis problem att bli dräktig (också) och inga connemaror fanns på semin. En vän tipsade om att kombinera med morganhäst och sen valde vi helt sonika den med bäst dräktighetsstatistik. Superromantiskt.

Med facit i hand slapp vi en stor del av hans mors svagheter. Vi fick en proportionelig häst med en korrekt benställning. Det här fölet har jag älskat i snart 12 år nu. Vi kallar honom Huliganen och han är tveklöst mitt livs kärlek.38809_475265978905_4958512_n

Huliganens resa gick dock rakt in i den väg som hans mor banat åt honom. Helt ärligt visste jag ju ingen annan väg, så det kändes nästan naturligt att resa till veterinärer istället för träningar.

De diffusa hältorna kom att spöka för oss från det att han reds in och många år framöver. Först när han var 9 (!) år gammal fick vi den hjälp vi behövde för att kunna friskförklara honom. Den resan, med det trettiotal veterinärbesök det inkluderade, har jag beskrivit på Huliganen.se. Det är en fascinerande resa, men för lång för att beskriva här.

I mina kommande inlägg vill jag istället berätta om vad som hände sedan, när vi fick chans att börja om. Utan Susannes uppbyggande tänk, hade vi snart fallit tillbaka i samma destruktiva bana som jag ältat runt i sedan jag var barn. Alla hästar har olika förutsättningar, den uppbyggande träningen är ett strålande verktyg för att kompensera hästens svagheter för att öka hållbarheten. Medveten planering och intervaller där den svaga sidan ständigt tränas mot liksidighet, är numera grundtanken i all min träning av hästar. Det har jag Susanne att tacka för.

Jag och Huliganen ser fram emot att vara en del av Uppbyggande Träning. Till vardags hittar du oss på Huliganen.se.

20180706-_DSF4182

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Bloggen bor hos WordPress.com.

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: