Det var aldrig meningen att jag skulle ha två unghästar men den andra december år 2011 kom JV Witorio. En gänglig 1,5 åring staplade av hästbussen, in i stallet och rakt in i mitt hjärtat . Den dagen förändrades mitt liv men i slutet av augusti år 2014 fick livet sig en rejäl törn, JV Witorio fick diagnosen artros och blev utdömd.
JV Witorio var en lugn och sansad unghäst. Han lekte inte lika vilt som sin jämngamla kompis Megalo utan var mer ”lill-gammal”. Under sitt första år hos mig tränade vi förhand och i slutet av sommaren år 2012 började vi att tömköra. JV Witorio visade tidigt att han älskade att arbeta och du behövde aldrig be honom att jobba, utan han bad alltid om mer. Träningen gick enligt planerna men JV Witorio var väldigt spänd och inte bekväm med att man hängde på honom. Han växte mycket och visade tydliga tecken på att han inte var mentalt redo att bli inriden så i slutet av oktober sattes han på vila. I slutet av januari år 2014 sattes han igång, men något var fel. Hans rörelsemönster stämde inte, och det var bara början på vad som komma skall.
I slutet av februari påbörjades en lång och krävande process för att ta reda på vad som orsakade JV Witorios rörelsestörningar. Efter flera besök hos veterinärer som ledde till boxvila och sjukhage, fick han till slut en diagnos. Han hade osteochondros, vilket resulterat i en lösbenbit på höger framkota samt skelett förändringar på båda kotbenen fram. Operation bokades och onsdag den 28 maj åkte vi ner till en klinik i Solvalla och avlägsnade benbiten höger fram. Under operationen konstaterades pålagring på höger kotben och att kotleden var mycket skadad. Veterinären som utförde operationen hade tidigare inte sett en sådan skada på ett arabiskt fullblod och absolut inte på en häst som aldrig tränats, så han valde att inte ge JV Witorio någon prognos alls. Med ett konvalescentschema åkte vi hem och en hel sommar med begränsad rörelsefrihet väntade. Han skötte sig bra under sommaren och höll sig lugn större delen av tiden. Själv funderade jag en hel del över hur det skulle gå, jag visste att hans hållbarhet och framtid var mycket oviss.
Måndagen den 28 juli kom veterinären ut för att göra ett återbesök och resultatet var negativt. Operationssåret hade läkt bra men JV Witorio var, efter ett lättare böjprov, kraftigt halt på alla fyra. Utifrån undersökningen konstaterades att han hade artros på båda fram vilket troligtvis orsakade hältorna och rörelsestörningarna. Veterinären ansåg dock inte att det var rättvist att bedöma honom utifrån dessa förutsättningar. Eftersom hans allmäntillstånd var bra i övrigt, gavs en allmän kortison behandling på 20 dagar och mer rörelse, för att sedan göra ett till återbesök. Jag visste att JV Witorios diagnos var katastrofal och som ägare hoppades jag nu på ett mirakel.
Miraklet kom inte. Vid det andra återbesöket stod jag med en häst som hade ett gott allmäntillstånd, en enorm livsglädje och arbetsvilja. Diagnos osteochondros där artros utvecklats samt kraftiga rörelsestörningar. Utifrån det och tidigare rehabilitering gav veterinären inga förhoppningar utan förklarade att JV Witorio kunde dömas ut. Den kvällen, måndagen den 26 september, var en av de värsta i mitt liv. Inte kunde jag ta ett beslut som skickade min JV Witorio till de evigt gröna ängarna! Efter många tårar och funderingar konstaterade jag att ge upp inte var ett alternativ. Han måste få en ärlig chans. Hans livsglädje, höga arbetsvilja och goda allmäntillstånd gjorde det möjligt att ge honom det och ”Projekt JV Witorio- att träna en häst med artros” tog sin början.
Oron att projektet skulle misslyckats, att det var fel beslut fanns ständigt i mitt bakhuvud. Tänk om jag bara förlängde JV Witorios lidande och sköt upp det oundvikliga. Oavsett oron började jag lägga upp en plan och första målet var att få han mindre stel och spänd, i hopp om att hans rörelsestörningar skulle minska. Att få honom mjukare var en förutsättning för att träna vidare och inte riskera att han tog skada. För att orka genomföra projektet valde jag att samarbeta med min tränare Susanne Widner. Hon har ”Hållbar häst” som grund i sin träningsfilosofi och det var precis vad JV Witorio behövde ännu mer av. Vi hade tidigare tränat för Susanne, men nu var fokuset ändrat, från att ha som mål att bli tävlingshäst blev nu målet att försöka behålla honom som promenadhäst.
Rörelsestörningarna hos JV Witorio var enligt veterinären med stor sannolikhet ett resultat av hans artros och inte möjlig att påverka. Utifrån min kunskap om rörelsestörningar och muskelära valde jag att även behandla med alternativa metoder. I slutet av oktober konstaterades en djup muskelär låsning i överlinjen som orsakade en stor del av hans enorma rörelsestörning. Om den enbart berodde på artrosen gick inte att utesluta men ett behandlingsschema utformades och ett tydligt träningsschema tog vid. Fokusen under november, december och januari år 2015, var att öka JV Witorios rörlighet med hjälp av massage och träning. Inför varje träning masserades specifika punkter på hans överlinje för att öka träningens effekt. De följande månaderna innehöll två till tre promenader och en till två pass i ridhuset, varje veckan. I ridhuset låg fokusen på bomövningar främst i skritt förhand. Trav och galopp fick JV Witorio träna lös i ridhuset korta stunder. Träningen under de kallaste månaderna gav effekt och hans rörelsemönster blev sakta bättre.
Den positiva effekten av träningen och alternativa behandlingarna gjorde att nya mål vågade sättas. Målet blev nu inte bara att ”överleva” utan att visa JV Witorio på Turbo Star International. Eftersom han aldrig tidigare tränat för utställning fick vi hjälp av Rebecka Uggeldahl. Hon kom två till tre dagar i veckan och tränade honom. Under perioden fortsatte hans träningsschema och tömkörning inkluderades. Utöver träningen fortsatte vi med den alternativa behandlingen och gjorde även en annan stor förändring, han fick framskor med sulor. Framskor gav en positiv effekt på hans frambens aktion och rörelse i överlinjen ökade ännu mer. JV Witorio älskade utställningsträningen och varje gång Rebecka kom blev han glad. De gjorde snabba framsteg och utveckling märktes även i resten av kroppen. I slutet av april sågs nästan ingen rörelsestörning och för ett otränat öga syntes inget alls. Rädslan för ett bakslag var stark och tanken att behöva ge upp var skrämmande. Vid varje tecken på ökad spänning fanns oron där, var det artrosen? Hela maj månad tränade vi och inget bakslag kom. Målet var inom räckhåll!
Fredag den 29 maj klev JV Witorio gladeligen på transporten och väl framme på Turbo Star International, njöt han av all liv och rörelse runt honom. Utställningsdagen kom och väl inne i ridhuset presterade han över allas förväntningar. Med sin handler Rebecka Uggeldahl blev han klasstvåa och gick vidare till championatet, där han blev fyra. Känslan av att se honom trava över ridbanan var otrolig och tårar fyllde mina ögon. Min utdömda JV Witorio rörde sig på arenan som om han aldrig gjort annat och publiken jublade. Efter en helt otrolig helg och ett uppfyllt mål som inte skulle vara möjligt, började jag att fundera på nya mål. Hur högt vågade jag satsa? Vad var möjligt? Tänk om allt snart skulle ta slut?!
Väl hemma sattes nya mål, RIKS 2015 utställningen i Skövde, och träningen fortsatte. Sommaren gick och träningen flöt på bra. JV Witorio ökade sitt rörelseomfång och steglängd samt att ett tydligt påskjut bak började utvecklas. Fredagen den 29 juli åkte JV Witorio och kompisen Megalo på en långresa ner till RIKS utställningen. Väl framme var det två trötta hästar som klev ur transporten och in i boxarna. Lördag morgon var det dags för JV Witorio att göra entré på utställningsarenan och igen presterade han över förväntan. Han och handlern, Rebecka Uggeldahl blev klasstvåa och bronschampion. Traven fick högre poäng än på Turbo Star International och det fanns inga tecken på rörelsestörning. Glädjen och stoltheten jag kände för JV Witorio går inte att beskriva med ord. Tänk, min utdömda häst blev bronschampion. Det resultatet hade jag aldrig ens vågat hoppas på.
JV Witorio hade överraskat alla i sin närhet under våren och sommaren år 2015 växte nya mål fram. Tanken på inridning och inkörning kändes inte helt omöjligt. Återigen infann sig dock en känsla av rädsla och risk för att sätta målen för högt. Tänk om det inte skulle gå, tänk om det skulle bli för mycket. Mitt i all rädsla insåg jag att ”Projekt JV Witorio- att träna en häst med artros” aldrig blivit verklighet om jag inte vågat satsa på honom. Att sluta nu skulle vara fel, han vill träna, utvecklas och resa. Utifrån dessa tankar sattes nya mål, inkörning, inridning och självklart nya utställningsmål.
I skrivandets stund, november 2018, fyra år efter att han blivit utdömd, har JV Witorio kommit längre än vad jag någonsin vågat drömma om. Han uppvisar inga rörelsestörningar. Vi tränar tömkörning i skritt, trav och galopp på böjt och rakt spår. Tränar en gång i veckan för instruktör där fokus ligger att bygga en stabil form och utveckla hans gångarter, främst galopp, uppsutten. Rider ut i skogen och travar och galopperar. Vi har gått från målet, promenadhäst, till att träna dressyr övningar på LB nivå. Denna resa har och är en ära att få vara en del av. Den innehåller mycket känslor och kräver väldigt mycket av mig som ägare men idag är jag övertygad att mitt beslut var rätt, att våga tro och satsa på JV Witorio. Har han visat mig: Att inget är omöjligt!
Vill ni veta mer om vår resa, följa JV Witorio mot nya mål, Arab Cupen 2019, och hans vardag, följ vår blogg på jvwitorio.wordpress.com
Uppbyggande Träning 
Kommentera