Ett gästinlägg från en av mina många duktiga elever som lär mig att se med lite annorlunda ögon på en resa mot Marias mål.
”Jag har alltid haft en drivkraft till att lära mig mer både privat och på jobbet. Ju bättre man blir på något desto mer förstår man hur lite man kan. Jag har alltid varit sådan utan att själv reflektera över det. När jag blev sjuk i utmattningssyndrom sattes allt på paus och tid för reflektion fanns. Vad ville jag med livet? Vad var viktigt? Var kunde jag hitta energi? Varskulle jag lägga fokus? Efter en timeout så brukar man komma tillbaka bättre och starkare.
Jag kände redan som liten en stark dragning till hästarna och har alltid fascinerats över dem. Jag började på ridskola när jag var sju och fick min första ponny när jag var 11 år. Tissla och jag hade ett speciellt band från början. Det fanns en ömsesidig respekt och tillit. Hon hade alltid en hals att krama och gråta mot om det behövdes i en känslig ålder. Trots kärleken till Tissla så sålde jag henne när jag var 17 när andra intressen tog över.
Jag hjälpte till i ett travstall under några år men kom även i kontakt med galopphästar. När jag var 22 köpte jag ett fullblod. Jag läste en bokserie om galopphästar när jag var liten och efter det väcktes längtan efter en egen. Under de årensom jag hade mitt fullblod så tränade jag på gammalt traditionellt vis trots att det inte kändes bra. Allt skulle lösas med mer utrustning. Jag älskar hästar och kärlek och tvång hör inte ihop. Jag sålde fullblodet när jag fick mitt första barn när jag var 25. Hon fick det väldigt bra i sitt nya hem hos en kvinna som var i den åldern som jag är nu, 40+. Hon hade ett hästtänk som jag gillade.
Jag blev medryttare på en arabkorsning, Jeppe, när barnen var små. Honom fick jag senare köpa. Jeppe och jag var ett fantastiskt team. Precis som jag och Tissla. Han blev mitt andrum under den intensiva perioden med små barn samtidigt som jag utbildade mig till lärare. Det är jag honom evigt tacksam för. När man känner att hästen svarar ja till allt man frågar och bara älskar allt man hittar på. Då vet man att man har den perfekta partnern och sådan var han. Han gjorde allt jag bad om och vi startade några gånger i distans. Relationen har alltid varit viktigare än prestationen för mig och inget får ske på bekostnad av den. Jag tränade Jeppe själv och hittade aldrig en tränare som jag upplevde hade en meningsfull träning för oss. Vi fick sju fantastiska år tillsammans innan han tyvärr skadade sig och jag fick ta bort honom vilket var det tuffaste beslutet jag någonsin tagit.
När jag skaffade min nya häst, en 4-årig arab, Diora , som var oinriden och som gått på lösdrift hela sitt liv, behövde jag fundera på hur vi skulle kunna nå målet att hitta den tillit och det samarbetet som jag och Tissla och Jeppe hade. Det fanns inte där från början. Det måste väl ändå gå att bygga upp tänkte jag?
Svaret hittade jag i NH och belöningsbaserad träning. Jag började läsa på, titta på filmer och gick utbildningar. Jag går fortfarande spännande utbildningar.
Jag har hittat mitt egna sätt att jobba som känns rätt för mig utifrån de båda lärorna. Lite enkelt förklarat använder jag tryck och eftergift och vid vissa moment förstärker jag beteenden jag vill ha med en morotsbit. Det gör hästarna mer motiverade och det fungerar bra på mina två känsliga hästar.Jag är en vän, en ledare, lärare och coach till mina hästar.
För att träna mina hästar fysiskt så började jag återigen söka efter ett upplägg som kändes meningsfullt. Jag ville ju att mina hästar skulle hålla länge. Jag fann Susanne Widner och uppbyggande träning genom min klubb Mälardalens distansryttarförening där Susanne föreläste. Äntligen en tränare och ett träningsupplägg som stämde med mina värderingar och min syn att se på träning. Jag köpte Susannes böcker direkt om uppbyggande träning.
För ett par år sedan så skaffade jag en till häst. En irländsk ridponny, Great Joy. Att köpa en import har varit en utmaning som jag inte räknade med. Många luckor fanns och finns fortfarande i utbildningen. Många bekymmer med kroppen kom det första året då hon flyttat runt en hel del innan hon kom till oss. Byte av människor, miljö, flock och foder skapar såklart en stress. I efterhand så skulle jag gjort en del annorlunda. Man lär sig ju av de misstag man gör påbekostnad av hästen tyvärr men om det kommer något gott av det så var det nog ändå värt det tänker jag. Så länge man inte ger upp utan fortsätter lära och ger hästen den tid den behöver.Vi har ofta för bråttom i vårt stressade samhälle. Hästarna lever i harmoni med naturen och trivs inte med oss om vi stressar fram.
Joy och jag jobbar hela tiden på vår relation och även hennes fysiska form för att hon ska må bra. Vi tränar ofta från marken för att jag senare ska kunna ta med de övningarna upp på ryggen. Joy är introvert. I ridningen kan hon ibland vända sig inåt och bli svår att få kontakt med. Då hoppar jag av och jobbar från marken. Läs gärna Susanne Widners bok om unghästen. Där finns det tips på hur du ska lägga upp utbildningen hos din unghäst eller om du som jag har en äldre häst som inte har den grund en häst behöver för att fortsätta sin utbildning.
Min utveckling med hästarna fortsätter hela tiden. Jag kommer aldrig kunna sätta mig nöjd ner. Jag vill plocka fram mina hästars fulla potential utifrån de förutsättningar de har, mentalt och fysiskt just nu. Det gäller även mig själv. Det ändras ju hela tiden och det är det som är så kul. Vad har jag då för mål med mina hästar? Ett kortsiktigt är harmoni, tillit och självförtroende samt bygga fysisk styrka, koordination och kondition. Ett långsiktigt är att prova på we, trail och akademisk dressyr. Centrerad ridning känns också spännande så det lär jag mig mer om nu.
Här ska ni få se hur jag och Joy jobbar uppbyggande från marken. Sticken (pisk) som jag använder är en förlängning av min arm så att jag nästan kan bli lika lång som Joy. ”
”One day your horse will say, The answer is yes, what was the question?” ”Parelli”
Uppbyggande Träning 
Kommentera