Kan även detta gå?

Jag vaknar upp. Känner hur det snurra i mitt huvud. Har jag haft en mardröm? Var jag och Virre till veterinären igår? Jag klär på mig och drar på mig stövlarna. Gående mot stallet ser jag Megalo men ingen Virre. Jag hoppas så länge att allt bara var en dröm, en hemsk mardröm som inte kommer att besannas när jag öppnar stalldörren. Men när jag öppnar den så besannas mardrömmen. Där står min älskade Virre. I sin box med spetsade öron och välkomnar mig. Då var mardrömmen sann. Virre har fått fång…

Jag ger Megalo och Virre frukost som vanligt. Dock skall nu Virre ha medicin varje morgon och kväll ett tag och kräsen som han är, gick det inte att blanda den i maten. Jag provade kvällen innan att blanda den i maten men tji fick jag. Virre luktade på maten, tittade på mig och gick till sitt hö. Bara att ta till plan B, spruta in medicinen i mun utblandat med filmjölk. Tur att Virre är snäll för det gick att göra utan problem. Visst, det var väl inte så att han tycket det var den bästa idé matte haft men han accepterade det. Innan jag gick in kollade jag pulsen och värmen i hoven för typ, tionde gången. När jag går in från stallet börjar mitt huvud jobba igen. Vad beror detta på? Hur kunde vi komma hem med diagnosen fång? Jag förstår inte hur detta kunde ske?!

Byter om och åker till jobbet. Har under dagen svårt att koncentrerar mig på jobbet för det ända som finns i mina tankar är Virre. Vad skall hända? Hur skall detta gå till? Så många frågor och så lite svar?! Arbetsdagen kändes olidligt lång och jag kände mig besviken över min insatts samtidigt som jag kunde förstå att jag hade svårt att koncentrerar mig. Väl hemma gick jag direkt ut till stallet för att kolla hur det var med Virre. Han står där lugnt och samlat. Mullrar lite tyst när jag kommer och blir nöjd över att få lite mer hö. Jag kollar hans puls igen och värmen. Ingen tydlig puls och inge värme. Det måste ju vara ett bra tecken. Går in och dokumenterar hans hälsotillstånd. I slutet av veckan skall jag ha kontakt med min veterinär.

Efter ett samtal med veterinären där jag informerar om Virres hälsotillstånd så hade vi en plan. Vi skall på ett försiktigt sätt minska medicinen. Så om allt går som det ska, skull han kunna vara medicin fri på ca fyra veckor. Allt hänger dock på hur han reagerar. Förutom den planen så bokades ett första återbesök in, onsdag 10 mars. Fram tills dess skall han fortsätta stå inne på en djupspånbädd och medicineras utifrån behandlingsrekommendationerna. Jag skall fortsätta att hålla koll på puls, värme och allmäntillståndet. Jag och veterinären pratar inget om någon prognos utan vi håller oss till en kort plan. Ta dag för dag och nu har vi ju en plan fram till 10 mars.

Onsdag 10 mars. Virre möter mig med ett glatt muller när jag öppnar stalldörren vid frukostfodringen. Megalo är lika nöjd, men det syns att han är lite förvirrande av den rådande situationen. Han går på lösdrift och bästa kompisen står på boxvila. Som vanligt får Virre medicin och jag kollar hans ben efter puls och värme. Samma sak varje dag, samma rutin, samma koll och samma ångest…hur skall detta gå? Jag hoppas dock att denna fråga skall få lite mer klarhet idag eftersom veterinären kommer på första återbesök. När veterinären kör in på uppfarten känner jag hur pulsen stiger och tankarna börjar snurra igen.

Veterinären börjar med att titta på Virre i stallgången och sedan i rörelse ute på gårdsplan. I rörelse var Virre utan anmärkning både rakt fram och vid snäv vändning. Dock äter Virre fortfarande medicin men enligt veterinären är det en låg dos. Direktiven efter återbesöket blev att Virre skall fortsätta att stå på boxvila och att vi skall försöka fasa ut medicinen. Fick även direktiv att boka hovslagaren en vecka tidigare än planerat. Så nu har jag en plan fram till och med 30 mars i varje fall. Ta en dag i taget men nu kunde vi ta några fler.

Nedtrappningen av medicinen gick bra tills söndagen innan besök av hovslagaren. Då hade Virre varit utan medicin i en halv dag och genast gick pulsen och värmen upp i hoven. Jag ringde veterinären direkt på måndag morgon och vi fick ta tillbaks medicinen till Virre. Ångesten som ändå hade lagt sig lite efter senaste återbesök var nu tillbaka på topp. Skulle vi lyckas göra det omöjliga igen eller var det bara en önskedröm?

Tisdag den 30 mars kom i varje fall hovslagaren och tittade på Virre. Det var tydligt att Virre fortfarande hade smärta i hoven när hovslagaren använde sig av visitertången. Virre blev verkad utifrån sin hovs förutsättningar och direktiven blev fortsatt boxvila och medicin. Ny tid för verkning inom fem veckor och sedan därifrån se om Virre skulle kunna få gå ut i liten hage. Just nu är det bara så lite rörelse som möjligt som gäller för att hoven skall kunna stabiliseras. Efter att min veterinär och hovslagare sampratat så gjorde vi en ny plan för Virre. Han skulle som sagt fortsätta att stå på boxvila samt medicin. En ny plan för nedtrappning av medicin och ett nytt återbesök av veterinären planerades in.

Inför återbesöket den 14 april fortsatte Virre att stå på boxvila. Han klarar det oväntat bra, bättre än vad mattes hjärta gjorde. Det gör så ont i hjärtat att inte få släpa ut honom i hagen, att inte få se honom galoppera och leka med Megalo. För att trösta mig själv så lever jag på hoppet, på hoppet att vi skall göra det omöjliga möjligt. Återbesöksdagen kom och det såg lite ljusare ut. Uppvisar ingen hälta varken i skritt eller trav rakt fram eller vid vändning snävt. Direktiven nu är fortsatt boxvila med målet att fasa ut smärtlindringen. Samma mål igen, hoppas vi kommer i hamn bara. Efter besöket kändes det lite mer hoppfullt och nästa stopp i rehabplanen var nu nästa hovslagare besök.

Natten innan hovslagarbesök, tisdag den 27 april, blev lång och sömnen blev inte den bästa. Många tankar och funderingar och en oroa att få ett negativt besked. Tänk om boxvilan Virre haft inte genererat något positivt, tänk om vi stod på samma plats som innan?! Tack och lov blev besöket av positiv karaktär. Hoven har blivit bättre. Dock finns smärta kvar men det är inte oväntat med tanken på den omfattande förändring som finns i hoven. Planen nu blir att veterinären skall få komma ut och röntga så att vi kan få en bild av hur läkning i hoven fortlöper och ser det bra ut så kanske han kan få börja gå ut i en liten hage några timmar. JIPPI!!! Känslan som det svaret gav går inte att beskriva. En liten låga tändes inombords. De. har funnit där men den har nästan slocknat några gånger men nu blev det starkare. Den kan inte lysa upp ett rum men den kan lysa upp mitt hjärta och tro på att vi kanske är på väg, på väg att göra det omöjliga möjligt igen…

Återbesök med röntgen bokades in och den femte maj stod jag i stallgången och nästan slutade andas när röntgen bilden kom fram på min veterinärs dator. Jag kunde se att förändringen fortfarande var stor så frågan var, var det bättre? När jag ställde frågan kändes det som om det tog en evighet att få svar men till slut så fick jag det, det såg BÄTTRE ut!!! Vilken vinst, vilken känsla, vilken lycka!! Min lilla häst har kanske en chans, en chans att få leva, att få vara kvar!!!

En ny plan skapades med fokus att han skall få komma ut i liten hage och sedan tar vi det därifrån. Onsdag den 12 maj fick Virre vara ute i en lite hage hela 60 minuter efter att stått på box 11 veckor. Känslan att se Virre stå där, nöjt vid sitt hönät och äta går ej att beskriva med ord. Ljuset i hjärtat lyste nu inte enbart inombords utan en glöd tändes även i mina ögon. Kan detta vara delmål ett i vår långa resa tillsammans framåt?! Framåt mot målet att åter igen kunna träna ihop och göra det omöjliga möjligt?! Virre har den lågan och nu gäller det bara att vi kan få den att lysa ihop! Virres liv ligger i mina händer och tillsammans skall vi få vår låga att brinna starkt igen! Ingenting är omöjligt!!Fortsättning följer …