Imorgon är en ny dag

Pälsfällningen är på gång och det flyger päls så fort man nuddar Megalo. Jag lägger på honom barbsackapadden, spänner sadelgjorden, tränsar honom och låter honom stå på stallgången. Går in i sadelkammaren, hämtar repgrimman och ett grimskaft. Visslar lite åt Virre där han står i boxen och han kommer med sitt huvud. Knyter på honom repgrimman och knäpper fast grimskaftet i öglan. Länger ut grimskaftet, tar tag i tyglarna på Megalo och leder ut dem båda ur stallet. Megalo spetsar öronen och går ut med raska steg. Virre uppskattar inte att hamn sist så han lägger sina öron lite bakåt för att visa sitt missnöje. Väl ute gör jag halt med Megalo och Virre stannar snällt på sidan, dock fel sida. Vill ju ha honom på höger sida, tror att det blir bäst så. Ber Virre flytta sig till höger om Megalo. Megalo tittar på mig med sina stora ögon och funderar, vad håller du på med matte? Virre ställer sig fundersamt till höger om Megalo. Jag lägger grimskaftet över Megalos rygg. Ställer pallen till rätta och hoppar upp. Visst, kanske inte på det smidigaste sättet men jag kommer upp utan problem. Virre rycker till, backar några steg och tittar på mig med frågande ögon och öronen på sniskan. Vad skall vi göra nu?

Jag ber Megalo skritta framåt, vilket han gör utan problem. Virre tittar fortfarande på mig med frågande ögonen men följer snällt med när grimskaft ber honom om det. Vips, nu var vi på väg på våra första gemensamma tur tillsammans, jag ridande på Megalo och Virre som handhäst. Vi skrittar förbi garaget och ut på grusvägen. Megalo tittar som vanligt sig skeptiskt omkring när han kommer ut på grusvägen medan Virre fortfarande ser helt frågande ut. Vad är det vi gör matte? Varför sitter du där uppe? Jag gillar inte det? Å nej….du rörde på mitt grimskaft!? Vi skrittar raksträckan och när vi kommer till kurvan fortsätter vi rakt fram, in i skogen. Vi skall hålla oss i skogen är planen, inte så mycket bilar där. Kan vara bara att försöka undvika så många möten som möjligt när vi för första gånge är ute så här.

Vi skrittar vidare i skogen. Förbi några läskiga stenar som Megalo tycker vi borde vända för. Virre börjar se njutningen i det hela och skrittar snällt vid sidan. Dock får man han ett halvt öga på honom hela tiden för han försöker då och då bita tag i Megalo. Men det är bara att titta på honom så slutar han direkt. Hans ögon ser då frågande ut. Ungefär som om han inte tänkt göra något alls, han tittar ju bara på sin kompis fina päls. Synd att matte vet bättre, tycker nog Virre. Vi skrittar vidare genom skogen och efter en stund är vi framme vid ett kalhygge. Megalo spänner till och hela hans kropp säger, så här såg det inte ut sist. Vilken han har helt rätt i. Förra gången vi skrittade förbi där var det fullt av skog, nu är det bara ett kalhygge med några få frötallar som står kvar. Lite längre fram efter dikes kanten ligger det högar med timmer och de har Megalo fäst sin blick på. Virre tittar med lugna ögon på hygget och skrittar vidare utan att tycka det var nämnvärt konstigt. Skogen ligger ju bara ner i högar, annars inge skillnad.

Vi skrittar förbi timmer högarna men helt plötsligt tar det tvärnit i grimskaftet. Megalo skrittar vidare, jag känner hur jag dras med bakåt. Porto Megalo! Megalo stannar, och grimskaftet räckte precis. Virre har stannat för att göra sina behov. Suck! Tur att Megalo lyssnade och att tur att matte hade lite balans och stabilitet i kroppen. Vi skrittar vidare och helt plötsligt känner jag hur både Megalo och Virre spänner av och samtidigt sänker sina huvuden och bara njuter av stunden.

Jag känner hur solen går ner bakom och våra skuggor bildar en triad. De tre musketörerna, det är VI! Vi snirklar oss i skogen på både smala stigar och breda traktorvägar. Både Megalo och Virre sköter sig exemplariskt och jag kan bara njuta av att sitta där och veta att detta har jag åstadkommit. Jag har kanske inte lyckats komma ut på tävlingsbanorna ännu, men jag sitter nu barbacka på Megalo som lyssnar på minsta kommando. Virre följer snällt med och gör allt jag ber honom om. Bara med röst och kroppsspråk kan jag få mina hästar på ca 475 kg vardera att göra exakt vad jag begär. Jag tar med dem själva ut i skogen och de följer mig utan att ifrågasätta. Vi är ett team och de litar på hundra procent på mig och jag litar på dem.

Vi svänger in på den sista skogsstigen som nu tar oss hemåt igen. Förbi det stora timmer högarna, kalhygget, läskiga stenarna och ut på grusvägen igen. Där borta står mitt hus och vårt stall. Megalo och Virre skrittar i ett bra tempo efter grusvägen och svänger sedan snällt upp på gårdplan. Megalo tittar skeptiskt på garaget när vi går förbi det, samma sak varje gång fast vi gått förbi det nästa varje dag i över 8 år. Väl framme vid stallet kastar jag upp grimskaftet över Virres rygg och ber honom fortsätta in i sin box. Han skrittar gladeligen in i sin box och stannar där fast dörren är öppen. Jag ber Megalo göra halt utanför stallet. Jag hoppar av och leder honom in på stallgången. Han stannar snällt på stallgången och står där medan jag tar av honom barbsckapadden och tränset. Ber honom sedan gå in i sin box. Megalo och Virre väntar på kvällsmaten. Jag känner hur de följer mig med blicken när jag går in i foderkammaren och väl ute med deras hinkar mullrar de högt. Megalo kastar med sitt huvud och Virre står med spetade öron och bara väntar. Jag tippar i deras kraftfoder i krubborna. Fixar höet i deras hönät. Sedan står jag bara där på stallgången och njuter. Hör mina trognaste vänner tugga i sig sin kvällsmat. Hör en svag vind ta tag i stalldörren. Jag känner en sådan glädje, en sådan ynnest att få uppleva detta. Vad som än händer, hur det än blir i världen och med mina planer att tävla så kan inget slå detta. En tur i skogen med mina bästa vänner! Jag vänder mig om, släcker lampan, säger God natt och stänger stalldörren. Går över gårdsplan genom mörkret med vetskapen att imorgon är en ny dag och ingenting är omöjligt!