«Ojojoj, här var det mycket att jobba med!»
Ungefär så lät det första gången Susanne var hemma hos mig och min gamla, stora halvblodsfröken. Hon stod i gräset framför hagen och gestikulerade vilt med armarna och pekade hit och dit på Lambo, som hästen hette. Jag tänkte nog «Jaha, vad blir detta nu då…» utan att egentligen ha den minsta susning vad Sussie såg eller hur hon tänkte vi skulle jobba med det.
Ett dygn senare förstod jag mer. Då hade jag hunnit rida två pass för Sussie med sina uppbyggande övningar, fått lära mer om hennes träningsfilosofi, samt påbörjat en analys av mig själv och hur jag tränar min häst. Det här dygnet var en junidag för fyra år sedan som nu i retrospekt visar sig ha vältad om mitt sätt att tänka kring min ridning och hästhållning. Att Sussie kom in i mitt team just innan jag skulle påbörja inridningen av min unghäst, är jag övertygat om att är av avgörande betydning för att Sangria (unghästen) alltid återhämtar sig snabbt efter skador och är genomgående stark och frisk i hela sin kropp.
Varför jag skriver «alltid» är att hon under sina sju år, varav sex i min ägo, på något finurligt vis har lyckats skada sig i snitt en gång om året genom att rulla sig på en pinne, bli sparkat av annan häst, och liknande.
Men just varför var detta mötet med Susanne Widner så avgörande för mig i mitt sätt att träna min häst?
Jag har närpå 30 år bakom med häst, och inte minst alla människor och filosofier som denna livsstilen rymmer. Först som ridskoleryttare, sen som medryttare och slutligen som hästägare. Att vistas inom olika sidor vid hästsporten har gett mig möjligheten att plocka vad jag själv anser som sunt hästvett och jag tyckte väl att jag hade en del kunskap redan innan jag lärde mig om uppbyggande arbete. Trots allt, det var först genom det uppbyggande arbetet jag fick satt in i system att tänka koordination, kondition och styrka som grundpelarna för mitt träningsschema. Det har fått mig att analysera hästen från dag till dag, och lägga en intervall i övningen där det tränas mer i det svåra varvet för att bygga upp det som eventuellt är oliksidigt vid hästen. Jag är inte längre bara ryttaren eller ägaren. Jag har blivit hästens tränare.
Att vara någons tränare kräver insats. Man måste planera och tänka genom hur man gör för att nå sina mål. Sedan evaluera hur träningen har gått och vad som bör justeras för att nå nästa mål – och inte minst; analysera huruvida hästen håller sig liksidig i sin kropp eller inte.
Bara för att jag själv har tänkt om hur jag planerar och bygger min häst genom den träningen vi tillsammans gör, gör inte det mig till en mästare över natten. Mötet med Susanne var på inget sätt något eureka eller ett väckelsesmöte där jag på ett dygn förvändlades från lasaron till lärd. En del av det uppbyggande arbetet är att ingå i ett team. Kunniga människor som man vill ha nära och till hands för att hjälpa till i träningen på olika sätt. Att välja de rätta människorna till sitt team, kan vara av avgörande betydelse i att lyckas med den målriktade träningen och att ta sig fram till målsträcket. Anna skrev ett inlägg här där hon uppmanar att fråga sin tränare eller instruktör varför man gör på detta viset. Det tycker jag är något av det klokaste man gör om man vill bli en bättre hästmänniska. Att ha ett bra team, betyder att man har olika personer man kan fråga om hur och varför, och som kan vägleda en på vägen framåt genom sin erfarenhet och kunskap.
Under de senaste fyra åren vågar jag påstå mig att ha upplevt en tydlig utveckling i mitt sätt att tänka hållbarhet med häst. Det blir övergripande att vara uppbyggande i hela hästhållningen; från skötsel, till planering av mål, till att lägga upp ett träningsschema, till varierande underlag och till mig själv och min egen liksidighet. Jag måste vara liksidig, eller i alla fall träna mot att vara så liksidig som möjligt, om jag ska följa upp mitt uppbyggande arbete med Sangria. Är jag oliksidig påverkar det min ridning, som igjen påverkar Sangrias kropp. Det är en sak att jobba med hästen och träna på hur hon ska hålla sig mest möjlig liksidig. En annan är en själv. Det kräver för mitt vedkommande en helt annan disciplin, och är det jag gärna först skippar om motivationen tryter. Men igen; här gäller det att ha ett mål, en plan och bra folk nära till hands som kan peppa och putta när man behöver det.
Jag brukar skriva ner i veckoplaneringen vilka dagar jag ska konditionsträna (springa) och vilka dagar jag ska träna vänster arm och hand för att bygga upp min kropp mot att bli mer liksidig. Sedan är det värsta nöjet när jag kan checka av i boken att det har blivit gjort!
En sista sak som jag ville skriva om i det här sammanhanget, var att man också i ett uppbyggande arbete måste våga att ändra sina mål eller vägen fram mot målet. Det blir inte alltid som man tänkt sig. Hästen kanske skadar sig, man har en period där man inte hinner eller målet är inte längre det samma som det var när man planerade. Då får man säga till sig själv: «Det är lugnt». Mitt mål denna våren var att starta min första regionala tävling med Sangria. Det kvarstår som ett mål, men nu för detta året i stället. Lite beror det på att hon skadades och vi vi hamnade bakom schemat med en månad, men också att jag helt enkelt kände att det inte var det viktigaste för mig att prioritera just i den perioden som tävlingen hölls. I bland måste man tillåta sig själv att sänka axlarna, gå runt planen och göra om. «Gör om, gör rätt!», är ord Sussie upprepar, och som säkerligen kan användas på olika vis.
Nu laddar vi om, Sangria och jag. Vi blickar framåt och satsar på en skadofri sommar, följd av tävling till hösten på en rak och stark häst som har jobbat uppbyggande hela sommaren!
Uppbyggande Träning 
Kommentera