När detta inlägg publiceras sitter jag på ett flygplan ✈ för ett par dagars semester.
Efter en tung vår, eller förövrigt vinter & höst också (även om det funnits ljusglimtar) så behöver jag återhämtning och ladda om batterierna.
Jag är ganska tom och att skriva något inspirerande känns omöjligt. Så ni får hålla till godo, det kommer att bli bättre!
Den 15 maj vandrade Monzan vidare till de evigt gröna ängarna. Då hade han förbrukat sina 9 liv och några bonusar. Han hade ont!
Att ha ont en stund med vetskapen om att det blir bättre är en sak. Men att ha ont med vetskapen om att det bara kommer bli sämre är inte okej. Jag valde att dra i handbromsen och avsluta innan det blev riktigt illa.
Min krigare med en vilja av stål 💕. Viljan fanns kvar men kroppen sa nej. Det fanns inget mer att göra. Jag har aldrig känt mig så otillräcklig 😔.
Jag tog beslutet en måndagsnatt. När beslutet väl var taget så kom ett märkligt lugn. Även fast jag tappat räkningen på hur många gånger jag brutit ihop och hur många tårar jag har fällt så har jag varit lugn i mitt beslut.
Monzan somnade in på vårt favorit ställe…
Han lämnar ett stort tomrum efter sig och är enormt saknad. Men jag minns allt vi gjort med glädje. Och vi har verkligen gjort massor!
Han har även lärt mig massor! Han kommer säkert att dyka upp på ett eller annat sätt här i bloggen, men ännu är det för färskt.
Samma dag som Monzan somnade in så släppte jag ihop Eddie och Grodan. De går fortfarande och boar ihop sig.
Jag har två fantastiskt fina hästar kvar som förtjänar att ha min fulla uppmärksamhet. Därav har de haft semester och vi har bara umgåtts kravlöst. Var sak har sin tid liksom.
När jag kommer tillbaka är det dags att börja jobba med dom. Då är det dags att checka av statusen och lägga upp en träningsplan 👍😊.
Suget att träna börjar infinna sig. Snart så…
Uppbyggande Träning 
Kommentera