Shaqibs sår har läkt och ärret är litet. Allt ser bra ut. Han rör sig som han ska och är glad och sprallig igen. Stall Galant däremot är inte som det ska. Traumat har påverkat olika saker och ting, och även mig. Hur ska detta trauma läka? Jo steg för steg måste sårat läka och vi måste inse att det är förändrade oss på olika sätt.
Shaqibs sår har läkt och han rör sig som vanligt igen.Han är åter en glada och påhittiga unghäst men ändå har det påverkat honom mer än vad man kan tro. Shaqibs behov av flocken är obeskrivbart, traumat han genomlidit har gett honom en otrolig separationsångest. Att få honom att lämna gårdsplan är något vi måste träna på igen och det kommer att vara en större utmaning denna gång. Så snart han lämnar gårdsplan ser man hur stressnivån i hans ögon ökar. Han höjer sin hals och nacke och hans kropp faller i total spänning. Han lyckas kontrollera känslan så länge vi går framåt, men så snart vi vänder slå flykten till, flykten att ta sig hem till sin trygghet, flocken. Han lyssnar för att han vet att han ska, men han finner ingen glädje i att gå på promenad mer. Så länge vi tränar på gårdsplan eller i närheten av stallet går bra.
Megalo som var den trygga punkten för Shaqib under både hem och dit resan, har även han tagit skada av traumat. Efter skadan ökade hans behov att vaka över flocken, att se att alla är trygg, att veta vad alla gör och att be honom lämna gårdsplan var svårt. Megalo följde lydigt med när jag bad honom att lämna stallet och gå ut på promenad. Men han gick upp snabbt i stress och bar av att möta en bil fick honom att komma över gränsen mot känslan av flykt. Att se honom hamna i flykt, att se honom oroa sig för vad som händer i stallet när han inte är där, är det obeskrivligt. Även han lider av separationsångest. Han behöver hjälp och stöd för att bygga upp tryggheten igen för att se att det är inget farligt att lämna flocken. Flocken kommer att bestå. Steg för steg måste vi bygga upp hans trygghet igen.
Virre har även han utvecklat en starkare flockmentalitet. Så snart någon av hästarna går för långt ifrån honom i hagen eller lämnar gårdsplan pratar han. Han gnäggar inte på sitt vanliga sätt, utan det hörs gnäggandet att det finns någonting där, det finns en oro, en oro att något ska hända. Han rör sig mer så snart någon av hästarna flyttar på sig. Han har en orolig blick om man ser att hela han utstrålar oro. När han själv ska lämna gårdsplan går det bra så länge ingen av de andra hästarna och pratar. Så snart någon av hans vänner gnäggar så stiger stressnivån i kroppen och man ser att han vill bara hem, han vill hem och titta att sin flock är kvar.
Mina hästar lider av separationsångesten av traumat. Jag själv lider av en känsla av otillräcklighet. Hur ska jag kunna skydda mina pojkar? Hur ska jag kunna få dem att inte skada sig, hur ska jag få den att må så bra som möjligt?Jag vet att Shaqibs skada var en olyckshändelse, typ en på miljonen. En skada ingen kunde förutse, ingen kunde tro att en häst skulle kunna göra något sånt. Men han skadade sig och han läkte, men den mentala skadan hos flocken och mig är inte läkt oro. Jag känner en oro när jag öppnar stalldörren, när jag tittar är det första jag tänker, har det hänt något?? Tanken att något ska ha hänt mina hästar finns ständigt där, tanken att en dag kommer jag att behöva sakna någon av dem för alltid.
Alla i Stall galant har på olika sätt påverkats av trauma som Shaqib utsattes för. Vi kommer att ta oss igenom det steg för steg, men det är svårt när även jag är märkbart påverkad. Att hitta en väg framåt är en utmaning men samtidigt en möjlighet att hitta ett nytt sätt att bygga upp trygghet och en känsla av ro igen. Vi får bygga ett steg i taget. Tillsammans kommer jag och mina grabbar att lösa det. Vi fortsätter att tro att ingenting är omöjligt och vi fortsätter att se att tid löser allt.
Tid och tilltro till att allting sker av en orsak, det finns en mening med allt som händer, vad meningen med detta var har jag inte sett ännu men nån mening var det. Det jag vet är att det finns inget som jag inte skulle göra för mina hästar och det finns inget som jag och mina hästar inte klarar tillsammans.
Uppbyggande Träning 
Lämna en kommentar