Tur i oturen

Paniken tar tag i mig. Jag känner att något är fel när jag öppnar stalldörren. Megalo ser spänd ut och lilla Kjellis sticker inte fram sitt
huvud som vanligt. Istället ser jag att Kjellis bakdel skakar som ett
asplöv och att han är helt orörlig.

Jag kryper planken som vanligt och
möter blicken av en lidande Kjellis. Något är allvarlig fel och sedan ser
jag den, han har en trästör/pinne i bröstmuskeln! Paniken sköljer över
mig och jag ringer veterinären.
Kjellis står och trycker efter boxväggen. Smärtan han utstrålar är obeskrivlig. Han stödjer inte på sitt vänster fram i huvudtaget utan försöker hålla det någon millimeter från marken.
Bakbenen skakar och det syns hur hans ork börjar att tryta. Medan jag ringer veterinären och grinade berättar vad som hänt min häst vilar Kjellis sitt huvud mot min arm.

Veterinären säger att de kommer om en timme. En timme är som ni alla vet 60 minuter, men det kändes som en evighet. Under tiden vi väntar på veterinären hinner min särbo
komma och vi börjar planera för att åka mot Ultuna hästklinik. Jag försöker att bibehålla lugnet för att kunna slå undan alla tankar som kommer, tänk om jag kommer att förlora min lilla Kjellis, tänk om vår tid är slut nu??? Tårarna rinner ner för min kind och jag tar några
djupa andetag och tittar på min modiga lilla häst som står där och skakar.
Veterinären kommer och återigen stiger paniken i kroppen. Tänk om hen säger att det är kört?! Veterinären gör en snabb överblick på skadan och ger sedan Kjellis lite lugnande samt smärtlindring. Vi inväntar att medicinen skall ge effekt och sedan tittar veterinären
närmare på skadan. Snabbt gör hen bedömningen att kontakt med Ultuna behöver tas.

På plats i stallet pratar hen med personal på Ultuna, bilder på skadan skickas och planen blir
att vi skall åka till Ultuna och trästören/pinnen skall sitta kvar. Eftersom man inte vet hur
lång trästören är, bör man inte avlägsna den innan ytterligare bedömning kan göras. Jag
kör fram transporten till stallet och backar den så nära stalldörren som möjligt.

Eftersom Kjellis aldrig åkt själv så får Megalo följa med. Jag lastar Megalo som snällt går på, även om det är synbart att han är påverka av det som sker. Sedan hjälps vi åt att lasta Kjellis.
Min modiga lilla häst tar sig in i transporten genom att hoppa på tre ben. När han väl är inne i transporten var det bara att samla sig igen och köra 14 mil med målet Ultuna och att där väntar hjälpen vi behöver.
Resan ner går väldigt bra och båda grabbarna sköter sig. Det syns att det är extra påfrestande för Kjellis men han är tapper.

Väl framme möts vi upp av två trevliga djurvådare och utmaningen att få av Kjellis från transporten tar sin början. Han tar sig ut på
rampen men det sista steget är svårt. Hur han än gör så kommer han behöva stödja lite på sitt ben och det syns att det vill han verkligen inte. Efter lite övertalande tar han det sista
steget ut och äntligen står han med fyra ben på backen igen. Han hoppar några steg framåt men sedan tar det stopp. Megalo får då gå förbi honom och då följer Kjellis med in, hoppandes på tre ben. Väl inne på kliniken kommer det en kirurg mycket snabbt.

De ger Kjellis lugnande och lite mer smärtlindring och efter att det gett effekt börjar de raka honom
på magen i syfte att ultraljuda hans vänstra lugna. Medan jag står där och håller i Kjellis så kommer tankarna tillbaka om att detta kan vara slutet….
Kirurgen ultraljudar lungan och efter en stund vänder hen sig mot mig och säger att det ser inte ut som om pinnen skadan lungan eftersom den ej har kollapsat. Efter det så säger hen högt, då drar vi ut den. För att avlägsna pinne fick de vrida ur den och det var en pinne på ca 20 cm som kom ut.

Inte heller nu kommer det särskilt mycket blod. De spolar rent såret och stoppar det med gaslinda och något bakteriedödande medel. De ger honom sedan lite starkare smärtlindring och sedan får vi lotsa iväg honom mot en box. Megalo tar täten och Kjellis linkar efter, nu stödjer han på benet. Jag får lämna Kjellis i boxen med hängande huvud och bara hoppas att inget mer än mjukdelar är skadat.
Jag åkte ner med två hästar men hem med enbart en. Megalo skötte sig perfekt men han är märkbart påverkad av det som hänt och likaså är Virre när vi kommer hem. Kjellis får stå från fredag kväll till tisdag på Ultuna. Varje dag spolar de hans sår och packar det med gaslinda och bakteriedödandemedel. Han får smärtlindring och antibiotika. Jag åker ner lördag och söndag för att se hur han mår. Det går snabbt för honom att tappa i vikt men hans humör är det inget fel på, han hade försökt sparka en djurvårdare när de tänkte ta feber på honom. Tisdag lunch ringer veterinären och säger att vi får hämta hem honom.
Så snabbt som möjligt åker jag hem, lastar in Megalo och sedan åker vi ner mot Ultuna.
Kjellis traskar raskt på transporten och glädjen som uppstod mellan grabbarna i transporten gick inte att missta sig på.
Väl hemma så har vi fått instruktioner att det är boxvila de närmaste iden, korta promenader så många som möjligt, rengöra såret en gång per dag, ge metacam och
penicillin i fem dagar. Vid första penicillin givan så inträffar varje hästägares mardröm,

Kjellis får en kraftig penicillinchock. Inte nog med att min modiga lilla häst har en
omfattande sårskada så får han även detta. Tack och lov skadar han sig inget ytterligare
utan enbart lite näsblod och något sår på nosen efter att han kastat sig i hela boxen.

Utifrån penicillinchocken avbröts behandlingen med penicillin och det som återstår är hoppet, hoppet att inte en infektion skall uppstå.
De kommande tio dagarna står Kjellis på box, vi tvättat såret och vi promenera. Ångesten hos mig är skyhög och rädslan för en infektion går inte att beskriva. Men ju fler dagar som går ju mindre oro fick vi och såret de läkte och Kjellis blev drygare och drygare. Efter tio
dagar fick han börja gå ut i en sjukhage några timmar, efter 14 dagar fick han vara ute i sjukhagen hela dagen.
När journalen dimper ner och jag läser den inser jag vilken tur min lilla häst haft. Såret är ca 25 cm djupt och 5-6 cm i diameter. Inga andra skador än mjukdelar har de funnit. Idag,
tre veckor och tre dagar sedan olyckan inträffade så har såret draigt ihop sig. Det är inte helt läkt ännu utan vi väntar på att sårskorpan skall lossna av sig själv. Han rör sig i princip obehindrat igen och han tycker att sjukhagen är grymt tråkig. Min modiga lilla häst har haft
en otrolig tur i oturen. Hade inte trästören/pinnen gått av, dem var totalt ca 120 cm lång, så hade min lilla häst varit en änglahäst nu. Nu hade han turen på sin sida och snart såret är helt läkt så väntar en period av rehabilitering med syfta att på bästa vis få musklerna att fungera igen och minimera framtida problem.

Ingenting är omöjligt är devisen vi i Stall Galant lever efter och jag kommer att fortsätta tro på det. Min modiga Kjellis kommer att visa mig de och vi kommer att använda
uppbyggande träning för att lyckas. Fortsättning följer