Är detta slutet?

Återigen står jag där, med tårar i ögonen, som vid en enkel blinkning rinner ner för kinden, en känsla av smärta i hela kroppen som jag helst vill skrika ut och en oro, är detta slutet? Hur skall jag veta om resan nu börjar nå sitt slut? Om den har nått sitt slut, kommer jag att klara av det? Eller, kommer min älskade JV Witorio visa mig igen att inget är omöjligt!

Ibörjan av maj i år kom Virre in från hagen och var mycket halt. Jag tog kontakt med veterinär och en lång process tog sin början men inte försen ibörjan av augusti kom svaret. Svaret kom efter att Virre fått genomgått en scintografi nere vid Ultuna i Uppsala. Svaret jag fick av min remitterande veterinär var inget muntert svar, ett svar med en komplex skada och dyster prognos.

Vid scintografi injiceras radioaktiva isotoper intravenöst i venen på hästens hals och på bilder kan man sedan se hur upptaget av det radioaktiva ämnet är i olika delar kroppen. På Virre låg fokusen på upptag i  vänster bakben samt länd och rygg. De fanns ett högt upptag vid ländryggen, bakknä, hasen och kotan. Vid jämförelse var upptaget lika på höger bakben utom vid vänster bakknä. Eftersom upptaget var så markant mycket högre på vänster bakknä tog man även vanliga röntgen bilder samt ultraljud på bakknä. Det som återfanns var inget positivt. Han har pålagringar i vänsterbakknä, det mittersta patellaligamentet har kroniska förändringar och det inre sidoligamentet har en ruptur. Det som orsakade hans akuta hälta var när sidoligamentet fick en ruptur. De övriga fynden är förslitningar.

Min remitterande veterinär var tydlig med att denna typ av skada har ingen god prognos men utifrån det hon sett av Virre tyckte veterinären att han kunde få en chans, om jag var beredd att ge honom det. Målet med rehaben är inte att han skall komma tillbaka till träning utan att han skall kunna få bli en glad promenadhäst, träna lite lätt för hans mentala skull och kunna gå i hagen med sina kompisar och leva ett värdigt hästliv. För mig finns bara en väg, och det är att ge Virre en möjlighet att visa mig igen, att inget är omöjligt. Fast  att han har en sådan ”skadad” kropp finns det en livsglädje hos Virre som inte går att missa. Han är inte klar med sitt liv ännu, han vill vara med ett tag till.

I skrivandets stund har Virre nu fått börjat ta kortare promenader varje dag. Nu är det promenader på 10 minuter och sedan kommer det att trappas upp succesivt. Vi har ett återbesök planerat den 21 oktober, fram till dess blir det liten hage, promenad samt specialsko på vänsterbak. Jag vet inte om detta kommer att gå men jag vet att Virre är inte redo att släppa taget ännu, han vill mer. Det är Virre som kommer att bestämma när det är dags, när det är dags för matte att släppa taget. Just nu säger Virre till mig att tiden inte är inne. Nu är tiden inne för att kämpa och inse, ingenting är omöjligt!