Känslan när du hittar hem efter att varit vilse!

Har ni någon gång haft känslan av att ni vill lämna er själva någonstans där ni inte kan störa er!? Just för att ni inte orkar med er själva?

Så har jag känt en längre tid 🙄. Tänk att kunna få stänga av denna ständigt poppande tankeverksamhet och låta den poppa någon annanstans. Den här vintern går till historien som den mest opeppade någonsin.

Först kunde jag inte göra någonting – sen fick jag inte – och tillslut ville jag inte göra någonting! Det tog tvärstopp!

Att mina hästar alls blivit tränade i vinter kan jag tacka min tjuriga envishet för. Och Sussi 💕.

Under början av året mådde jag dåligt över Monzan som var riktigt knackig och hade förlorat gnistan i ögonen. Det gjorde mig rädd! Samtidigt mådde jag dåligt över att jag bara lät min fina unghäst bara gå där och bli tjock utan att kunna göra något. Nåja, han tränade men inte med den intensitet jag önskade.

Varje år gör jag en målplanering, så även i år. Men den kändes oengagerad, platt och livlös. Det var bara ord utan mening. Mitt i min havererade motivation så slog det mig att jag inte vet var vi är på väg…

Jag har aldrig gillat känslan av att vara planlös och bara göra det som faller en in. Iaf inte någon längre stund. Man kommer oftast ingenstans. Jag vill ha lite struktur och en planerad träning så att det finns något att ”ta” på.

Vet jag inte vart jag ska vet jag inte heller vad jag ska jobba med 😊.

En solig 🌞 lördag för två veckor sedan så vände det.

Eddie hade tappat en sko och i stället för att göra det som stod på schemat så gick jag för att släppa honom lös på ridbanan. Min tanke var att han skulle jogga runt lite.

Men Lilleman tyckte annat och visade att han plötsligt kunde galoppera balanserat och utan att trassla ihop sina ben. I båda varven! Och även på kommando, för såklart var jag tvungen att fråga om han kunde bjuda på lite galopp när jag önskade.

Det var som att få en smäll på näsan! Vårat envisa nötande med balans och styrka hade gett resultat. Visserligen upplyste han mig om att kondisen inte var något att skryta med, men det kan vi ju jobba med nu. Nu när han faktiskt kan springa utan att vara en fara för sig själv!

Lyckokänslan var enorm och vi var lika uppspelta båda två fast på lite olika sätt och inte riktigt av samma anledning 😁.

Nästa käftsmäll i mitt uppvaknande bjöd farbror Monzan på då vi straxt efteråt tog samma runda vi gått i sömnen de senaste månaderna. Plötsligt får farbrorn feeling, kastar svansen på ryggen, låter som en drake och far iväg i en bockserie på tvären vilken nästan slutade med att piloten vickade i diket. Vart kom det ifrån??? Resten av rundan utfördes taktandes, studsandes och stundtals på tvären. Jag kunde inte sluta skratta 🤣.

Gnistan i ögonen är tillbaka och hela hästen utstrålar energi.

Den kvällen såg jag ljuset i tunneln. Att det dagen efter var snöstorm kunde inte påverka mitt humör, men det blev en lämplig dag att sätta sig och fundera över en ny målplanering. Att fundera över vad jag vill göra. Inte vad jag förväntas vilja utifrån vad jag gjort tidigare.

Jag är inte helt i mål. Jag har några saker på ”prova på” listan.

Även om de stora målen inte är satta så har vi ett gäng mindre mål och delmål på vägen dit.

Eddie har nu fått en ny målplanering och en träningsplanering för 4 veckor i taget. Dvs att efter 4 veckor utvärderas det och ny period planeras. Så får det rulla på för honom en tid. Det händer så mycket i hans utveckling just nu. Men han blir fortfarande fort trött i huvudet så vi skyndar långsamt.

Monzan har fått en målplanering. Han var ju faktiskt utan. I samråd med veterinären har vi gjort en igångsättnings plan som vi hoppas fungerar. Om inget oförutsett inträffar så ska den följas upp på nästa återbesök i augusti.

Motivationen är tillbaka!

Jag är tillbaka!

Dippar har vi alla någongång. Det här var bara en ”avgrunden tur o retur”