Santina – från en grå liten råtta till en supermamma

Den 2 april 2006 åkte jag och min mamma till en hästhandlare i Skara för att kolla på några hästar. Då jag promt ville ha ett sto så fanns det två hästar att prova. Den första en vanlig brun häst, ganska tråkig och lång och stel. Jag sa rätt fort att det inte va något för mej. Den andra hästen jag skulle prova fick jag gå och hämta ute i en s.k hage, dvs en liten ruta på 10×10 meter. Där stod Santina, en grådassig, rakad liten råtta utan livsgnista i ögonen. Kan inte påstå att hon va den vackraste häst jag sett, men det va ju ändå ett sto.. Hästhandlaren frågade om jag ville rida ute på banan eller inne i ridhuset och jag svarade att jag ville rida ute eftersom jag till största del gör det hemma. Santina kom till Sverige från Tyskland i januari -06 och hade aldrig blivit riden utanför ridhuset väggar. Chocken över att vistas på en vårig ridbana med snöhögar och vattenpölar va total. Hon va spänd och tittade på precis ALLT men kände ändå att det kanske va en häst för mej. Santina besiktades på plats och togs med hem samma dag, betänketid va är det?

I början när vi red skrittade vi bara ut i skogen och hästen verkade njuta i fulla drag. Livsgnistan i ögonen hade kommit tillbaka och när pälsen så småningom växte ut va den svart och fin. När vi kommit igång mer så började små problem komma smygandes, hon började gå på bakbenen var femtionde meter i skogen. Kunde komma galopperandes och så saktade hon av och reste sej, rätt upp, tog några steg och sen fortsatte att galoppera. En dag när jag va ute och red med stallkompisen så reste sej Santina, gick några steg på bakbenen, och sen la hon sej ner, lugnt och sansat och jag klev av. Hon ställde sej upp, jag hoppade upp i sadeln och fortsatte rida. Efter den dagen reste hon sej aldrig på bakbenen mer. Kändes som en ren fixidé..

Santina blev finare och finare men problemen ville inte försvinna helt. Att rida ute gick nu bra, både i skogen och på ridbanan men så fort vi kom in i ridhuset så blev hästen låghalt och så fort hon kom ut därifrån så gick hon rent. Snacka om mental spänning..😧

Santina började tävlas i hoppning året efter vi köpt henne med blandade resultat, inte så mycket stopp men det flög nån bom här och där då hon tittade på allt runtomkring banan. Vi tävlade upp till 1.10 innan det 2009 va dags att betäcka henne, nåt som jag bestämt sen nästan redan från dag 1. I maj 2010 föddes min första uppfödning, ett stoföl e. Black Coffee.

I samma veva som hästen va dräktig blev jag själv gravid. Började rida igen i juli, då mest hemma i hagen med fölet springandes runt benen på Santina, och i november började vi träna på riktigt igen. 2011 gav vi oss ut på tävlingsbanorna igen och tävlande 1.00-1.15, nån start på 1.20, varvat med några dressyrstarter upp till LA:4 utan alltför många skrytsamma resultat. Santina hade en bra grundtakt och rytm men saknade schvung och hade en väldigt ”liten” galopp, i hoppningen togs det mesta med fart och dressyren såg alltid aningen markbunden ut. Trots det så va hon en riktigt rolig häst att träna med, speciellt på bomövningar då hon va väldigt tekniskt duktig och hade en enorm uthållinghet som gjorde att det gick att köra på ganska mycket.

En Santina i bra kondition hade dock sina ”nackdelar”, ju bättre kondis desto drygade häst. Hon såg precis allt, både det som fanns och inte fanns. Hon skrittade som en uppskruvad Duracell-kanin och ju fler halter man gjorde, desto mer trampade hon på stället och verkade vilja gå ikapp tiden hon stått ”still”. I början av ridturen skrittade hon ganska normalt men hade man en gång kortat tyglarna så va det kört, då fick det jobbas hela vägen hem, ställa, böja, jobba i låg form, ända tills man hoppade av, alternativt att man lär henne skritta de sista 100 meterna i raketfart.

Jag ska inte ljuga. Jag har skrivit en annons på Santina vid flera tillfällen, men aldrig publicerat den. Det har alltid slutat med betäckning istället. Santina va ändå en väldigt snäll och klok häst, min son har suttit på henne sen han va 1,5-2 år. Legat och kramat henne i boxen medan hon ätit och sen även tagit små skritturer.

Santina fanns i min ägo i 12,5 år, från 2 april 2006 till 25 augusti 2018 då hon hastigt blev sjuk efter en tävling och fick somna in. Vi har gått igenom så mycket och jag är tacksam för alla åren vi fick tillsammans och så glad över de tre fina avkommorna hon gett mej, hon var verkligen en supermammahäst. Jag har dock varit rejält trött på hennes idéer emellanåt, men nånstans så passade vi ändå ihop. Det har nu gått ett halvår sen hon försvann, det känns dock som om det gått mycket längre tid. Saknar jag henne? Så klart, hon har funnits i mitt liv i över 12 år, men det är inte så att jag tänker på henne varje dag, är väldigt nöjd med de två hästar jag har kvar. Jag önskar dock att jag hunnit ta ett till föl, ett SWB-föl att avla vidare på ❤

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Bloggen bor hos WordPress.com.

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: