Ben’s Little Fighter, en treårig bergochdalbana av hopp och förtvivlan

Den 18 juni 2015, på dygn 321, var det dags för ”Sötnos” att möta dagens ljus. Jag var på hoppträning och stallägaren ringde min mamma och sa att det verkade vara dags. Jag galopperade till transporten och lastade med all utrustning på och åkte tillbaka till stallet. Fölningen hade startat, mulen och EN hov syndes. Kontaktade Distriktsveterinärerna som var ute på annat håll med hon guidade mej hur jag skulle känna efter och antingen försöka få tag i det andra frambenet eller försöka trycka tillbaka hela fölet. Inget av det gick. Efter 40 minuter och med hjälp av två andra fick vi äntligen ut fölet, hon var medtagen, tungan var alldeles blå, men hon andades. Det tog ett bra tag innan fölet reste sej och det gick ännu längre tid innan hon fick i sej råmjölk då tungan var så uppsvälld så att hon inte kunde svälja, försökte med nappflaska men allt rann på sidan. Mamma Santina var också medtagen med repade sej relativt snabbt.

Dagen efter, på självaste midsommarafton, så kördes Santina och ”Sötnos” ner till Strömsholm där vi togs emot av Elin Skärlina, en veterinär som till stor del är anledningen till att min häst är vid liv idag. Diagnos vid ankomst var avsliten sträcksena höger fram, X-bent vänster fram och sen under natten upptäcktes det att hon även hade en sprucken urinblåsa med bukoperstion som följd.

Efter 5 dagar fick jag hämta hem mina hästar, mycket boxvistelse och stretching av framben väntade. Så småning om fick dom även gå ute några timmar på förmiddagen och några timmar på eftermiddagen vilket framför allt stackars mammahästen var glad över, den lilla lärde sej efter ett tag att gilla utelivet hon med även om hon högst motvilligt lämnade boxen i början. Första året åkte vi på återbesök hos Elin på Strömsholm minst varannan månad.

I början av februari -16 fick ”Sötnos” två skruvar inopererade i knät då vänsterbenet ej blivit så rakt som veterinären hoppats på. Efter några dygn på kliniken kommer ”Sötnos” hem, biter upp det stora bandaget och operationssåret blir infekterat trots snabb rengöring och omläggning. Hon blir återigen uppstallad på Strömsholm där dom försöker få bukt med infektionen men istället angrips såret av resistenta bakterier, antibiotikan byts ut och resultatet blir att den lilla kroppen reagerar negativt och fyller på med ledvätska i båda bakknäna. Många gånger var jag på väg att ge upp och när veterinären ringer till en sent en tisdagkväll och grinar i telefonen så känns det inte särskilt hoppfullt kan jag lova. Hon säger dock att så länge min häst kämpar så ska hon kämpa för henne. Elin letar mycket information och säger till slut att hon vill prova att lägga larver i såret, vilket blev vändningen i allt elände.

Efter två månader fick jag åter hem min häst, med ett sår på 8×6 cm på insidan av knät. 7 månader av bandageombyten var 3-5 dag, mobilbilder från olika vinklar att skicka till Elin på Strömsholm vid varje omläggning, boxvistelse och så småningom liten sjukhage vid uppehållsväder blev snabbt en vardag tills en dag i början av november då såret ÄNTLIGEN var så pass läkt att inget bandage behövdes och ”Sötnos” kunde gå i stor hage tillsammans med sin mamma och storasyster!

Min häst var äntligen frisk, men nu då? Skulle hennes kropp och leder ens hålla för belastning? Det kunde inte ens veterinären svara på.. Sakta men säkert började vi ut och gå, hur många mil vi gått vet jag inte, men det är många! Med all den energi som fanns i en 1,5 åring kropp som stått still i nästan 9 månader tog min egen kropp mycket stryk. ”Sötnos” gör verkligen skäl för sitt riktiga namn för fightas gör hon, både när det gäller sitt liv och på våra promenader. Trots kapson och kedja så var hon stark och sparkade hon inte bakut åt alla håll så slogs hon med frambenen. Efter någon månad så var hon ändå så pass igång att jag började åka upp till ridhuset för att lösgaloppera henne, vilket gjorde gott för hennes humör. Allt eftersom blev hennes kondition bättre och bättre och hon lärde sej snabbt våra kommandon.

I juni -17 skulle ”Sötnos” få gå på sommarbete hos en kompis till mej, hon skulle helt enkelt få lära sej att vara häst. Morgonen efter jag lämnat henne ringde telefonen, ”Hej. Din häst är borta, alla andra står kvar i hagen. Hon har försvunnit nån gång mellan 00.30 och 7.00..”. ”Sötnos” hittades och fick följa med hem, och inga mer betesförsök har gjorts.

Efter ca 1 år av promenader, lösgalopp och tömkörning var det i november -17 dags för uppsittning, som jag längtat efter denna dag under allt elände! Gick relativt smärfritt trots lite dålig balans och brist på framåtbjudning, men efter några gånger i ridhus så vågade vi oss ut i skogen och där gick det bättre.

2018 startade bra och tanken om ett eventuellt treårstest i maj växte, är det ens möjligt att nå dit utan att stressa?! Hur det blev kommer jag att berätta i nästa inlägg 😊

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Bloggen bor hos WordPress.com.

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: